”På gymnasiet lärde jag känna en kille som hette Drake. På den tiden såg jag honom som klassens nörd, men idag skulle jag säga att han var en högkänslig person.
Men Drake hade väldigt mycket mer att kämpa med. Han hade ett medfött hjärtfel, epilepsi, en mängd olika allergier och en ljus hy som inte tålde sol. Eftersom han inte kunde delta i sporter eller ens vara utomhus, var han helt utesluten från vad man kan kalla en normal uppväxt för en pojke i vår kultur. Naturligt nog blev han i stället en bokmal och i tonåren även passionerat intresserad av idéer. Han fick också en passion för flickor, vilket de flesta pojkar får vid den åldern.
Flickorna ville förstås inte ha något med honom att göra. Jag antar att vi inte vågade välkomna hans uppmärksamhet eftersom hans behov av att bli accepterad gjorde honom alltför intensiv. Det skulle dessutom ha varit socialt självmord för vem som helst av oss. Men han älskade oss ändå, en efter en, på ett blygt och hungrigt sätt som gjorde honom till ett skämt. Årets höjdpunkt för några av Drakes klasskamrater var när de fick tag på några av hans avvisade kärleksdikter och gick runt i skolan och läste upp dem så att alla kunde höra.
Lyckligtvis gick Drake på ett specialprogram för begåvade elever, och bland oss var han mer accepterad. Vi beundrade hans uppsatser och hans kommentarer under lektionerna, och vi var stolta över honom när han fick ta emot ett stipendium till ett av de bästa universiteten.
Han måste ha varit ännu räddare för att börja på universitetet än vi andra var. Det betydde att han måste leva dag och natt med jämnåriga, sådana som tidigare hade gjort hans liv outhärdligt. Det var förstås möjligt att tacka nej till äran. Men hur skulle det bli för honom? Och hur skulle det kännas att lämna hemmets tillflykt och det medicinska stödet?
Svaret kom efter det första jullovet. Den första natten han var tillbaka i sitt studentrum hängde han sig.
Jag berättar inte den här historien för att skrämma dig – kom ihåg att Drake hade många svårigheter. Det är inte vanligt att högkänsliga personer tar sitt liv.” (s 237f. Elaine N Aron: Den högkänsliga människan. Egia förlag 2013).
Den här texten, som i min föreställningsvärld är förfärlig, känslokall, hjärtlös och elak, har skrivits av en person som har blivit berömd för sin känslighet.
Vad är hon då känslig för om hon saknar hjärta så till den milda grad som ovanstående smakprov visar? Jo hon är känslig för höga ljud, starkt ljus, mycket larm, vimmel av människor, många saker att hålla reda på... den sorten. Nå, den sorten är jag inte ett skvatt känslig för, jag blir glatt upphetsad om jag har massor på min Att göra-lista, jag trivs i folksamlingar och är varken blyg, försagd eller särskilt stillsam.
Men när någon behandlar sina medmänniskor på det sätt som ovanstående text visar, då blir jag sömnlös av förtvivlan, då får jag något fel. Så visst är jag högkänslig, det gäller bara helt andra saker än dem som Elaine Aron talar så intensivt och inspirerat om i sin bok.
Den slags högkänslighet som Elaine Aron beskriver är troligtvis den som stundom klassas som ADHD. Hon talar varmt för att man inte ska se den som en sjukdom eller ett handikap. Tvärtom skriver hon inspirerat sida upp och sida ner om hur fiffiga och begåvade och omistliga medborgare hon hennes ödeskamrater är.
När jag kom till historien om Drake tänkte jag att den förklarar allt om hur ett normalt västerländskt samhälle fungerar. Ingen märker den hjärtlöshet som så att säga är vardaglig och normal.
Det ska understrykas att Drake sticker ut. Så fruktansvärt hjärtlös och känslolös är hon nog ingen annanstans i boken.
PS. Kommentera gärna. Jag vet inte hur många som läser min blogg, det är lite störande att Weebly inte tillhandahåller ett räkneverk. Men om jag får kommentarer så känns det som att någon i alla fall läser. Man kan vara helt anonym i kommentarfältet, så vitt jag vet.
Men Drake hade väldigt mycket mer att kämpa med. Han hade ett medfött hjärtfel, epilepsi, en mängd olika allergier och en ljus hy som inte tålde sol. Eftersom han inte kunde delta i sporter eller ens vara utomhus, var han helt utesluten från vad man kan kalla en normal uppväxt för en pojke i vår kultur. Naturligt nog blev han i stället en bokmal och i tonåren även passionerat intresserad av idéer. Han fick också en passion för flickor, vilket de flesta pojkar får vid den åldern.
Flickorna ville förstås inte ha något med honom att göra. Jag antar att vi inte vågade välkomna hans uppmärksamhet eftersom hans behov av att bli accepterad gjorde honom alltför intensiv. Det skulle dessutom ha varit socialt självmord för vem som helst av oss. Men han älskade oss ändå, en efter en, på ett blygt och hungrigt sätt som gjorde honom till ett skämt. Årets höjdpunkt för några av Drakes klasskamrater var när de fick tag på några av hans avvisade kärleksdikter och gick runt i skolan och läste upp dem så att alla kunde höra.
Lyckligtvis gick Drake på ett specialprogram för begåvade elever, och bland oss var han mer accepterad. Vi beundrade hans uppsatser och hans kommentarer under lektionerna, och vi var stolta över honom när han fick ta emot ett stipendium till ett av de bästa universiteten.
Han måste ha varit ännu räddare för att börja på universitetet än vi andra var. Det betydde att han måste leva dag och natt med jämnåriga, sådana som tidigare hade gjort hans liv outhärdligt. Det var förstås möjligt att tacka nej till äran. Men hur skulle det bli för honom? Och hur skulle det kännas att lämna hemmets tillflykt och det medicinska stödet?
Svaret kom efter det första jullovet. Den första natten han var tillbaka i sitt studentrum hängde han sig.
Jag berättar inte den här historien för att skrämma dig – kom ihåg att Drake hade många svårigheter. Det är inte vanligt att högkänsliga personer tar sitt liv.” (s 237f. Elaine N Aron: Den högkänsliga människan. Egia förlag 2013).
Den här texten, som i min föreställningsvärld är förfärlig, känslokall, hjärtlös och elak, har skrivits av en person som har blivit berömd för sin känslighet.
Vad är hon då känslig för om hon saknar hjärta så till den milda grad som ovanstående smakprov visar? Jo hon är känslig för höga ljud, starkt ljus, mycket larm, vimmel av människor, många saker att hålla reda på... den sorten. Nå, den sorten är jag inte ett skvatt känslig för, jag blir glatt upphetsad om jag har massor på min Att göra-lista, jag trivs i folksamlingar och är varken blyg, försagd eller särskilt stillsam.
Men när någon behandlar sina medmänniskor på det sätt som ovanstående text visar, då blir jag sömnlös av förtvivlan, då får jag något fel. Så visst är jag högkänslig, det gäller bara helt andra saker än dem som Elaine Aron talar så intensivt och inspirerat om i sin bok.
Den slags högkänslighet som Elaine Aron beskriver är troligtvis den som stundom klassas som ADHD. Hon talar varmt för att man inte ska se den som en sjukdom eller ett handikap. Tvärtom skriver hon inspirerat sida upp och sida ner om hur fiffiga och begåvade och omistliga medborgare hon hennes ödeskamrater är.
När jag kom till historien om Drake tänkte jag att den förklarar allt om hur ett normalt västerländskt samhälle fungerar. Ingen märker den hjärtlöshet som så att säga är vardaglig och normal.
Det ska understrykas att Drake sticker ut. Så fruktansvärt hjärtlös och känslolös är hon nog ingen annanstans i boken.
PS. Kommentera gärna. Jag vet inte hur många som läser min blogg, det är lite störande att Weebly inte tillhandahåller ett räkneverk. Men om jag får kommentarer så känns det som att någon i alla fall läser. Man kan vara helt anonym i kommentarfältet, så vitt jag vet.