När jag i tidernas morgon började i terapi var hela mitt jag en tummelplats för känslor. Jag sa det till min terapeut också. Det är inte så att jag känner för lite (vilket var ett teoretiskt axiom på den tiden) utan det är precis tvärtom: jag känner för mycket.
Min terapeut – sin vana trogen - sa ”Mm”.
Där satt jag och flammade som en bättre midsommarbrasa.
Nu vet jag ju att terapeuterna skolades till att säga ”Mm” vad patienten än säger. Och då – ja, jag vet inte vad jag trodde, men någon stor hjälp var det ju inte.
Men det ska sägas att min första terapeut var en hygglig person, som uppträdde vänligt om omtänksamt mot mig inom de snäva ramar som hennes utbildning tydligen ställde upp. Jag fick det bestämda intrycket att hon tyckte om mig. Och hon sa åtminstone fem mycket betydelsefulla saker under de fem år jag gick hos henne. Det räckte för att jag inte skulle gå under. Tyvärr hjälpte det inte tillräckligt, eftersom mitt grundproblem aldrig behandlades trots att jag själv nämnde det ett antal gånger (darrande och skräckslagen) i hopp om att min terapeut skulle haka på. Det gjorde hon inte.
Nu vet jag att hon helt enkelt inte visste vad hon skulle göra. Då bara accepterade jag det. Jag tyckte också om henne. Jag accepterade väldigt mycket. Och hon var bra för mig inom de snäva ramar som utbildningsläget på den tiden ställde upp.
Hon behöver inte skämmas för att hon inte visste. Kunskapsnivån inom terapeutskrået har inte nämnvärt ökat på denna punkt. Dock finns det idag specialister som kan det som jag skulle ha behövt, men dessvärre är det inte normalt inom psykvården att man blir remitterad. Fortfarande inte. Och då menar jag med remittera inte att man blir skickad till nån av terapeutens vänner, jag menar remiss på professionella grunder. Som inom somatiken. Mig veterligen finns något sådant ännu inte systematiserat inom psykvården.
Min ihärdiga kamp för att komma till rätta med mina stormande känslor bar förstås hela tiden lite frukt. Men det var först Alice Miller och i förlängningen Stettbacher och Jenson som visade mig vägen till relativ sinnesfrid.
Jag har lovat att jag ska publicera Jensons åtta direktiv här på denna blogg, så det ska jag nu göra.
Men först bara ett förtydligande: Effekten av att följa Stettbachers och Jensons metoder är en oerhörd lättnad och befrielse. Och en tillströmning av energi, lust och glädje. Knutar löses upp, katastrofala känslor tappar sitt grepp, förståelse inträder och livet får en betydelse det inte haft förut.
Det gäller att applicera samma princip som när man åker slalom, säger Jean Jenson. Just när man känner att man borde luta sig inåt, mot den trygga backen, så ska man de facto luta sig utåt, mot stupet. När man gör det får man den hisnande känslan av att behärska slalomåkningens svåra konst!
Här kommer Jensons åtta direktiv. Som inspiration att läsa boken. För på basis av denna lista kan man inte göra så mycket, tror jag.
- Gör tvärtom.
- Gå emot rädslan
- Sluta kämpa.
- Håll kvar känslan
- Kapitulera inför det som du tror ska döda dig.
- Koppla loss från symbolen
- Koppla smärtan till den ursprungliga händelsen
- Lita på att korrigeringen kommer att ske.
usch det här programmet ska med våld sätta in siffror in absurdum. Alltså, punkt 8 är den sista. Jag ville bara sätta in en kommentar om att det är jag som har översatt dessa åtta direktiv, jag har inte Jenson på svenska till hands just nu.