”..For example, if someone goes through a typical negative experience it initially will impact the persons feelings, self concept and related body sensation. Once the memory is integrated, those negative associations disappear and the memory is simply an old memory. If someone experiences a traumatic event, the mind is not able to fully integrate the memory leaving the person to constantly reexperience the negative thoughts, feelings and body sensations. It is as if people were not made to take experiences that are too negative. This is the beginning of the development of PTSD. Without treatment, this problem could remain for a lifetime...
For the outside observer, symptoms of PTSD are not very obvious., the person with PTSD generally wants to avoid the thoughts and feelings related to the trauma(s) and does not discuss the memories or seek therapy. The individual will, however, show distinct negative behaviors. First, the person will almost always show symptoms of depression and anxiety. Second, people with PTSD tend to want to be alone and will withdraw from others. Third, the person has extreme outbursts of anger and can be set off by only very minor things. Lastly, people with PTSD often times will abuse substances. In fact, more people will actually seek treatment for the substance abuse than for PTSD..."
Detta är en av de klaraste och enklaste och redigaste förklaringarna till hur en person som lider av oförlöst trauma fungerar och är. 1. Ångest och depression. 2. Tenderar att dra sig undan andra människor. Håller distans. 3. Raseriutbrott som inte står i någon proportion till det som tycks ha orsakat dem. 3. Addiktion av något slag.
Dessa symptom är en källa till svårt lidande och en skam som bara korta stunder mildras och ändå kan patienten inte ändra sig utan måste trampa på i samma gamla spår. Som en dödsdömd på väg till galgbacken. Galgbacken ligger bara väldigt långt borta. Det tar en hel livstid att nå det slutliga målet. Att vända om eller ens stanna är inte möjligt.
I den ovanstående texten finns två oklarheter.
- Där sägs att det är som om vårt mänskliga psyke inte klarade av alltför svåra påfrestningar. Det är otvivleaktigt sant att vissa påfrestningar är dödliga, psyket krossas och kan inte lappas ihop. Men lika ofta kan det tänkas att händelser som följer på traumat kan vara endera uppbyggliga eller nedrivande och att ett trauma som i sig inte är dödligt ändå blir dödligt pga faktorer som egentligen inte har med traumat att göra, tex omgivningens övergivande attityd eller extrem isolering eller annat som förvärrar traumat.
- Det sägs att personer som lider av PTSD i allmänhet vill undvika att tala om traumat och att de i allmänhet inte heller söker hjälp. I min erfarenhet är detta inte sant. Det som är sant är att människor i omgivningen försöker undvika traumat så gott de kan. Den drabbade får mycket tidigt lära sig att det inte passar sig att tala om traumat, att andra blir besvärade och att de inte vet vad de ska säga och att det blir en pinsam situation som förvärrar den drabbades plåga. Och om den drabbade söker hjälp finns det ingen kunskap om hur man ska hjälpa, vilket leder till att den drabbade kanske undviker att söka hjälp. Detta är faktiskt ett mycket typiskt exempel på hur man inom psykiatrin vänder på situationer till patientens nackdel. Det är inte omgivningen och inte heller terapeuten som försöker undvika att tala om traumat, det är patienten. En väldigt primitiv form av skuldbeläggande av offret. För offret är det mycket sårande.
Min räddning blev självhjälp. Stettbacher och Jenson har utvecklat nästan identkiska självhjälpsmetoder, som inte alls är avsedda att ta hand om trauma, men utformade så att de fungerar på alla tänkbara problem.
Utan Stettbacher och Jenson skulle jag inte ha lyckats överleva mina terapeuters okunnighet, och inte heller skulle jag ha lyckats reda ut mitt trauma.
Rekommenderas varmt. Särskilt för trauma, faktiskt.