Om någonting kan förstöra en hel dag för mig så är det beskrivningar av olika psykiatriska metoder och deras målsättning.
Det är ytterst sällan jag finner metoden anpassad efter patienterna och det som jag uppfattar som psykologisk sanning. Oftast utgår metoderna ifrån EN grundidé och så anpassas allt efter denna grundidé. Patienterna får gråta och klaga hur mycket de vill, det tjänar som extra bränsle på terapeuternas rättfärdighetsbål. Patienter SKA gråta. Patienter gråter när de förstår hur fel de har och fel de har levt. Så ska det vara. Psykiatrin tycks vara ovanligt hemsökt av ensaksrörelser om man får tro på mina studier.
När det gäller narkotika och alkohol är det svårt för en lekman och utomstående att ha någon åsikt. Det är först när man läser de teoretiska utgångspunkterna som man understundom grips av ruelse och tvekan.
Är det faktiskt meningen att man ska bestraffa missbrukarna med hård och elak behandling? Skulle inte kunskap och mildhet vara mera verksamma som vårdmetoder? Är det inte människor det handlar om?
Mia Törnqvist har skrivit flera böcker om narkomanvård, böcker som bl a kritiserar hårdheten i vården.
Man blir liksom inte förvånad när resultatet av den brutala vården stannar på 25 % lyckade resultat. Vad är det för en vård? Något måste vara fel. Är det inte människor det handlar om?
Jag har ryst många gånger när jag har läst om olika metoder att ”hjälpa” alkoholister och tackat min Skapare i min aftonbön för att jag inte har alkoholproblem.
Minnesotamodellen har mer än andra metoder känts som omänsklig och dessutom helt felaktig. Jag gråter när fd alkoholister säger i intervjuer att de har lärt sig att de inte kan skylla på någon eller något. Det är helt de själva som häller i sig spriten. Säger de och ser ledsna ut, eller är det bara som jag inbillar mig? Detta sportande med fullständiga självklarheter hör till psykiatrins mest enerverande drag. Vem har någonsin påstått att det är någon annan som dricker?
PC Jersild berättar i boken Den stökiga psykiatrin om sin vän PO Enquist, den bejublade svenska författaren. Som så många andra författarkolleger var PO Enquist så småningom svårt alkoholiserad. Så till den grad att han till slut blev tvungen att söka hjälp, och hamnade på Huddinge sjukhus avdelning M87, som arbetade enligt Minnesotamodellen. Metoden går ut på att bryta ner patientens problemförnekande personlighet. Här har vi ett lysande exempel på en ensaksrörelse. Man utgår ifrån att en alkoholist förnekar (sina) problem och så sätter man igång. PO Enquist finner Minnesotamodellen grovt integritetskränkande. All opposition uppfattas som sjukdomssymptom. Detta är ju tyvärr ett allmänt drag hos all psykiatri. Freud skapade ett helt system för att omintetgöra patientens protester och kritik.
PO Enquist blev tvungen att avsluta sin sejour på Huddinge sjukhus, precis som han hade varit tvungen att avbryta sin psykoanalys – på det att sanningen inte måtte gå förlorad – och hamnar, när allt hopp verkar vara ute, på ett behandlingshem i Danmark. Där får patienterna hjälpa varandra och Enquist får ha sin dator med sig. Där börjar han skriva på en ny roman, blir nykter och har sedan dess varit helnykterist. (Jersild 2015, sid 104ff). Kapten Nemos bibliotek kom ut 1991, så det är ganska länge sedan vid detta laget. PO Enquist är född 1934.