Personer som uppsöker läkare inom den somatiska vården kallas patienter. Om jag har skurit mig i fingret och går till hälsocentralen – hur obetydlig skadan än är – kallas jag patient. Jag kallar mig patient och personalen på hälsostationen kallar mig patient. Det är ingenting konstigt med det. Patient är jag också på sjukhuset och i hemsjukvården.
Vad skulle vi tro ifall patienterna plötsligt skulle kallas klienter i stället?
Jag skulle utan vidare tro att de som tar hand om mig inte är kompetenta läkare eller sjuksköterskor.
Därför förhåller jag mig mycket misstänksam till användningen av ordet klient inom psykiatrin. Dvs jag förstår vad det betyder. Det betyder nämligen att den vårdande personalen inte är fullt kompetent.
Det handlar om folk som gått några veckors kurs utöver sina sjuksköterske- eller läkarstudier, det handlar om vårdbiträden som har läst några böcker, det handlar om icke-auktoriserade alternativa metoder som används av människor som själva har gått i terapi och sedan utbildat sig några månader.
Tyvärr har ordet klient spritt sig inom psykiatrin så att människor som enligt alla konstens regler borde vara kompetenta och ta en kompetent persons fulla ansvar också har börjat kalla sina patienter för klienter.
Man ursäktar sig med att det är så stämplande att bli kallad patient inom psykiatrin. Man vill skapa jämlika relationer mellan läkare och patient etc. trots att en patient per definition inte är jämlik med sin läkare om han så är läkare själv.
Man ursäktar sig med att patienten så lätt tar patientens roll inom psykiatrin och sitter och väntar på att bli hjälpt.
Ja, så är det nog. En patient kommer inte till en läkare på pin kiv, för att tycka synd om sig själv eller kräva att få hjälp om det inte behövs. Han kan tänkas komma för att han brådskande behöver ett intyg på att han är fullt frisk, men på skoj kommer han inte.
Till en läkares ansvar hör att han ska göra en grundlig och på kunskap baserad undersökning och ge ett utlåtande om vilka åtgärder som krävs. Om han själv inte är komptent att sköta patienten ska han veta vem han ska rekommendera patienten att uppsöka. Inte sant? Så fungerar det inom somatiken. Hjärtpatienter skickas inte till ortopeder och ryggproblem remitteras mera sällan till kardiologer.
Men inom psykiatrin berättar man med förtjusning att terapeutens inriktning eller ”skola” saknar betydelse, det viktiga är att personkemin fungerar.
Det är faktiskt förödande. Om vi slutar kräva både metod och kunskap av psykiatrins representanter så reducerar vi en hel vetenskap till syjuntenivå.
Det kan inte undgå att bekymra professionella inom skrået.
Det är klart att har man svårigheter i livet så hjälper det alltid att prata med någon. Det är fint om man har en eller flera nära vänner vilkas personkemi fungerar ihop med ens egen och som kan lyssna med empati och intresse. Många obstakel kan övervinnas helt enkelt genom att man pratar igenom problemet med en vän. Man orkar vidare, man repar mod och kraft.
Och vackert så. Människan är en hejare på att hela sina sår och ta nya tag. Annars skulle vi inte ha överlevt som art.
Det finns dock psykiska sår och skador som inte kan åtgärdas eller helas genom lite småprat. Vännerna förstår inte vad man pratar om och blir lätt både frustrerade och förtvivlade och börjar undvika ens sällskap. Då går man till en expert, eller till en person som säger sig vara expert. Om denna expert då visar sig vara lika okunnig som vännerna hjälper det inte att han är vänlig och snäll (vilket han inte heller är om han tillhör den gamla skolan, då kan han vara utstuderat arrogant och elak utan att patienten har en aning om varför). Mycket hastigt börjar han irritera sig på den hjälpsökande, som kräver för mycket av honom och cirkeln är sluten.
Så vitt jag kan förstå så bör inte psykiatrin gå med på att tillhandahålla betalda vänner. Det jobbet utför tredje sektorn utan att ta betalt.
Psykiatrin är en del av läkarvetenskapen. Den måste ha nånting att komma med. Varför verkar det så ofta som om den inte hade det? Varför får man inte vara patient?
Vad skulle vi tro ifall patienterna plötsligt skulle kallas klienter i stället?
Jag skulle utan vidare tro att de som tar hand om mig inte är kompetenta läkare eller sjuksköterskor.
Därför förhåller jag mig mycket misstänksam till användningen av ordet klient inom psykiatrin. Dvs jag förstår vad det betyder. Det betyder nämligen att den vårdande personalen inte är fullt kompetent.
Det handlar om folk som gått några veckors kurs utöver sina sjuksköterske- eller läkarstudier, det handlar om vårdbiträden som har läst några böcker, det handlar om icke-auktoriserade alternativa metoder som används av människor som själva har gått i terapi och sedan utbildat sig några månader.
Tyvärr har ordet klient spritt sig inom psykiatrin så att människor som enligt alla konstens regler borde vara kompetenta och ta en kompetent persons fulla ansvar också har börjat kalla sina patienter för klienter.
Man ursäktar sig med att det är så stämplande att bli kallad patient inom psykiatrin. Man vill skapa jämlika relationer mellan läkare och patient etc. trots att en patient per definition inte är jämlik med sin läkare om han så är läkare själv.
Man ursäktar sig med att patienten så lätt tar patientens roll inom psykiatrin och sitter och väntar på att bli hjälpt.
Ja, så är det nog. En patient kommer inte till en läkare på pin kiv, för att tycka synd om sig själv eller kräva att få hjälp om det inte behövs. Han kan tänkas komma för att han brådskande behöver ett intyg på att han är fullt frisk, men på skoj kommer han inte.
Till en läkares ansvar hör att han ska göra en grundlig och på kunskap baserad undersökning och ge ett utlåtande om vilka åtgärder som krävs. Om han själv inte är komptent att sköta patienten ska han veta vem han ska rekommendera patienten att uppsöka. Inte sant? Så fungerar det inom somatiken. Hjärtpatienter skickas inte till ortopeder och ryggproblem remitteras mera sällan till kardiologer.
Men inom psykiatrin berättar man med förtjusning att terapeutens inriktning eller ”skola” saknar betydelse, det viktiga är att personkemin fungerar.
Det är faktiskt förödande. Om vi slutar kräva både metod och kunskap av psykiatrins representanter så reducerar vi en hel vetenskap till syjuntenivå.
Det kan inte undgå att bekymra professionella inom skrået.
Det är klart att har man svårigheter i livet så hjälper det alltid att prata med någon. Det är fint om man har en eller flera nära vänner vilkas personkemi fungerar ihop med ens egen och som kan lyssna med empati och intresse. Många obstakel kan övervinnas helt enkelt genom att man pratar igenom problemet med en vän. Man orkar vidare, man repar mod och kraft.
Och vackert så. Människan är en hejare på att hela sina sår och ta nya tag. Annars skulle vi inte ha överlevt som art.
Det finns dock psykiska sår och skador som inte kan åtgärdas eller helas genom lite småprat. Vännerna förstår inte vad man pratar om och blir lätt både frustrerade och förtvivlade och börjar undvika ens sällskap. Då går man till en expert, eller till en person som säger sig vara expert. Om denna expert då visar sig vara lika okunnig som vännerna hjälper det inte att han är vänlig och snäll (vilket han inte heller är om han tillhör den gamla skolan, då kan han vara utstuderat arrogant och elak utan att patienten har en aning om varför). Mycket hastigt börjar han irritera sig på den hjälpsökande, som kräver för mycket av honom och cirkeln är sluten.
Så vitt jag kan förstå så bör inte psykiatrin gå med på att tillhandahålla betalda vänner. Det jobbet utför tredje sektorn utan att ta betalt.
Psykiatrin är en del av läkarvetenskapen. Den måste ha nånting att komma med. Varför verkar det så ofta som om den inte hade det? Varför får man inte vara patient?