”Jag började skriva min berättelse om den lilla flickan, mamman och pappan. Först kunde jag inte ens ge flickan ett namn och jag kunde inte använda orden mamma och pappa. Jag blev sjuk varje gång jag skrev. Jag trodde inte att det var sant, men det var verkligt. Jag måste avbryta skrivandet ofta för att öppna fönster och dörrar för att få luft. Jag måste gå ut och andas. Jag fick bokstavligen kämpa för varje mening, varje rad i början. De dagar jag inte skrev kunde jag andas som vanligt. Jag började må bättre för varje dag.” Benita Backas-Andersson: När rädslan vilar, sid 58. 2014. (Säljs bl a på Luckan i Borgå).
En utmärkt beskrivning av skrivdittliv-processen och också av den terapeutiska processen så som jag ser den.
Det är blod svett och tårar och våga våga våga tills man tänker att nu orkar jag inte våga mera. Och om Benita måste ut och andas måste jag gråta mellan varje mening och varje rad. Tills jag undrade hur mycket tårar man kan ha.
Varför gör man detta? Varför måste det till så mycket pina?
Det beror på vad man har varit med om och hur mycket man har varit tvungen att hålla för sig själv och hur länge.
Psykiatrin älskar att beskriva patienterna som smitande lögnhalsar (de säger det inte så fult med andemeningen är den) som älskar att försköna sin egen andel i sin olycka.
Det kallas att ”skuldbelägga offret”. Alice Miller har skrivit om just denna mekanism, som är så allmän så vi inte märker den. Fattiga är skyldiga till att de är fattiga, ensamma är skyldiga till att de är ensamma, mobbningsoffer är det något fel på och bör lära sig att bete sig på ett annat sätt så att ingen får för sig att mobba dem, psykiska problem kommer sig av lättja och önskan att fly sanningen, osv osv.
Alldeles få inom psykiatrin utgår ifrån att de flesta blir vuxna och kloka om inte grava hinder läggs i utvecklingens väg. Den tolkningen av verkligheten tror jag på.
Och när man ska komma över grava hinder gör det fruktansvärt ont.
Men det är en smärta som helar. Min uppfattning är att de flesta människor intuitivt känner skillnad mellan destruktiv smärta och smärta som helar.
När man tar sig igenom den smärta som helar börjar man må bättre genast. Lite i taget. Bakslag förekommer inte. Men när ett problem är löst så uppenbarar sig nästa, så problemfritt blir det inte.
Men mycket mycket lättare att leva.
En utmärkt beskrivning av skrivdittliv-processen och också av den terapeutiska processen så som jag ser den.
Det är blod svett och tårar och våga våga våga tills man tänker att nu orkar jag inte våga mera. Och om Benita måste ut och andas måste jag gråta mellan varje mening och varje rad. Tills jag undrade hur mycket tårar man kan ha.
Varför gör man detta? Varför måste det till så mycket pina?
Det beror på vad man har varit med om och hur mycket man har varit tvungen att hålla för sig själv och hur länge.
Psykiatrin älskar att beskriva patienterna som smitande lögnhalsar (de säger det inte så fult med andemeningen är den) som älskar att försköna sin egen andel i sin olycka.
Det kallas att ”skuldbelägga offret”. Alice Miller har skrivit om just denna mekanism, som är så allmän så vi inte märker den. Fattiga är skyldiga till att de är fattiga, ensamma är skyldiga till att de är ensamma, mobbningsoffer är det något fel på och bör lära sig att bete sig på ett annat sätt så att ingen får för sig att mobba dem, psykiska problem kommer sig av lättja och önskan att fly sanningen, osv osv.
Alldeles få inom psykiatrin utgår ifrån att de flesta blir vuxna och kloka om inte grava hinder läggs i utvecklingens väg. Den tolkningen av verkligheten tror jag på.
Och när man ska komma över grava hinder gör det fruktansvärt ont.
Men det är en smärta som helar. Min uppfattning är att de flesta människor intuitivt känner skillnad mellan destruktiv smärta och smärta som helar.
När man tar sig igenom den smärta som helar börjar man må bättre genast. Lite i taget. Bakslag förekommer inte. Men när ett problem är löst så uppenbarar sig nästa, så problemfritt blir det inte.
Men mycket mycket lättare att leva.