Ett överraskande problem inom psykiatrin (och med psykiatrin menar jag alla de många skolorna som arbetar med att försöka påverka vårt psykiska mående) är viljan att hjälpa. Man föreställer sig gärna att alla de som söker sig till läkar- och skötaruppgifter har en naturlig hjälpartalang. Så är det inte nödvändigtvis. De kan också ha en önskan att hjälpa utan att ha talang för det.
Ibland tycks denna önskan vara ovanligt stark, ibland rent av patologisk.
Det är ganska vanligt att psykiatriska patienter utbildar sig till terapeuter. Det är problematiskt just när det gäller förmågan att hjälpa.
Det är konstaterat att många terapeuter blir terapeuter för att på det sättet få lite smygterapi för sig själva. Deras utbildning ger dem kanske inte det de vill ha, men terapeuter blir de likafullt Problemet liknar prästernas problem. Tron har kanske farit all världens väg när yrkesbanan börjar, men man måste ju leva...
Önskan att hjälpa används ofta som ett slags legitimitet. "Jag vill så väl, patienten märker nog mina goda avsikter." Kanske det. Ibland. Någon gång. Ofta är tyvärr det motsatta fallet. Det finns terapeuter som är så upptagna av sin önskan att hjälpa att de absolut inte kan acceptera att patienten inte blir hjälpt. Då kommer de freudianska teorierna väl till pass. Det är patienten som gör motstånd, som smiter, som inte står ut med att se sanningen i vitögat, etc. Det krävs mycket av en terapeut för att han ska kunna tänka att patienten protesterar för att terapeuten helt enkelt har fel.
Jag känner till en relation där psykiatern använde ett oändligt antal timmar till att förklara hur mycket han ville hjälpa patienten och hur svårt det var för honom att ha denna patient. Jag tror inte att det någonsin gick upp för honom att terapin handlade om honom, inte om patienten. Hans förvåning var utan gräns när patienten tappade humöret och skällde ut honom.
Och Freud ryckte ut. Det var naturligtvis inte terapeutens fel att det gick som det gick, det var patienten som inte tålde sanningen om sig själv. Detta ska jag utreda någon annan gång. Det är ett svårt problem, som kräver ganska mycket arbete och tills vidare skriver jag denna blogg på fri hand.
Ibland tycks denna önskan vara ovanligt stark, ibland rent av patologisk.
Det är ganska vanligt att psykiatriska patienter utbildar sig till terapeuter. Det är problematiskt just när det gäller förmågan att hjälpa.
Det är konstaterat att många terapeuter blir terapeuter för att på det sättet få lite smygterapi för sig själva. Deras utbildning ger dem kanske inte det de vill ha, men terapeuter blir de likafullt Problemet liknar prästernas problem. Tron har kanske farit all världens väg när yrkesbanan börjar, men man måste ju leva...
Önskan att hjälpa används ofta som ett slags legitimitet. "Jag vill så väl, patienten märker nog mina goda avsikter." Kanske det. Ibland. Någon gång. Ofta är tyvärr det motsatta fallet. Det finns terapeuter som är så upptagna av sin önskan att hjälpa att de absolut inte kan acceptera att patienten inte blir hjälpt. Då kommer de freudianska teorierna väl till pass. Det är patienten som gör motstånd, som smiter, som inte står ut med att se sanningen i vitögat, etc. Det krävs mycket av en terapeut för att han ska kunna tänka att patienten protesterar för att terapeuten helt enkelt har fel.
Jag känner till en relation där psykiatern använde ett oändligt antal timmar till att förklara hur mycket han ville hjälpa patienten och hur svårt det var för honom att ha denna patient. Jag tror inte att det någonsin gick upp för honom att terapin handlade om honom, inte om patienten. Hans förvåning var utan gräns när patienten tappade humöret och skällde ut honom.
Och Freud ryckte ut. Det var naturligtvis inte terapeutens fel att det gick som det gick, det var patienten som inte tålde sanningen om sig själv. Detta ska jag utreda någon annan gång. Det är ett svårt problem, som kräver ganska mycket arbete och tills vidare skriver jag denna blogg på fri hand.