Någon gång ska jag skriva utförligt om begreppet "val" inom psykiatrin. Nu blir det mera hugget som stucket, för jag har bråttom.
Först gången jag stötte på tanken att en människa "väljer" att bli sjuk var någon gång på 70-talet när psykanalysen var som mest i ropet.
En ung man med diagnosen schizofreni - vill jag minnas - intervjuades i tv. Hans läkare hade tydligen övertygat honom om att han själv var ansvarig för sin sjukdom och att han hade valt att bli sjuk i stället för att modigt leva det friska livet.
Minns inte längre den exakta ordalydelsen, men han sa ungefär att " andra blir lärare och läkare - jag blev schizofren, det här är min karriär."
Jag var ung den gången och hade svårt att tro på mina sinnens vittnesbörd - inte kan det ju vara så man behandlar patienter?
Men jo, tyvärr, det kan det. I sin förtvivlan över att inte kunna hjälpa patienterna tillgriper den psykiatriska personalen vilka förklaringsmodeller som helst. Många är hämtade direkt ur Bibeln, häpnadsväckande många handlar om val som patienten gör och har gjort.
Detta är till fördel för att allt ansvar kan flyttas över på patienten. Om man jämför med den somatiska medicinen så förstår man mekanismen. Varför är det inte mitt eget fel att mitt ben har gått av? Varför händer det inte att en somatisk läkare lämnar mig obehandlad med motiveringen att jag har valt själv? Min teori är att det beror på att den somatiska medicinen har så mycket mera kunskap än den psykiatriska. Man VET vad man ska göra om benet är brutet, man kan bota det mesta och det som inte kan botas jobbar man på. Visserligen talar man också här om hur patienternas egen inställning har betydelse, men det gäller just väldigt svåra sjukdomar, där läkaren står handfallen. Då är det tydligen frestande att konstatera att patienten dog pga fel inställning.
Beträffande människan fria vilja och fria val så hittar vi ju den tanken överallt överallt. Syndens lön är döden, om en olycka sker beror det på någonting som någon - vanligtvis offret - har brutit mot. Så kunde man avfärda döden, naturkatastrofer och andra kalamiteter. Och den som inte råkade ut för några olyckor kunde tro att hen hade några särskilda egenskaper som gjorde hen förtjänt av lycka och rikedom. Denna tankegång har sgs försvunnit ur kristendomens mera lärda och upplysta kabinett, men tex teosoferna omhuldar den så till den milda grad att de påstår att babyn t o m väljer den familj som den ska födas i. Reinkarnationens idé är att flytta allt ansvar över på subjektet. Om det går dig illa i detta livet är det för att du har gjort något brottsligt i föregående liv och det enda du kan hoppas på är att du ska få en ny chans, och det får du, du återföds tills du har lärt dig din läxa... Ingen god grogrund för socialförsäkring där inte.
Mera en annan gång.
Först gången jag stötte på tanken att en människa "väljer" att bli sjuk var någon gång på 70-talet när psykanalysen var som mest i ropet.
En ung man med diagnosen schizofreni - vill jag minnas - intervjuades i tv. Hans läkare hade tydligen övertygat honom om att han själv var ansvarig för sin sjukdom och att han hade valt att bli sjuk i stället för att modigt leva det friska livet.
Minns inte längre den exakta ordalydelsen, men han sa ungefär att " andra blir lärare och läkare - jag blev schizofren, det här är min karriär."
Jag var ung den gången och hade svårt att tro på mina sinnens vittnesbörd - inte kan det ju vara så man behandlar patienter?
Men jo, tyvärr, det kan det. I sin förtvivlan över att inte kunna hjälpa patienterna tillgriper den psykiatriska personalen vilka förklaringsmodeller som helst. Många är hämtade direkt ur Bibeln, häpnadsväckande många handlar om val som patienten gör och har gjort.
Detta är till fördel för att allt ansvar kan flyttas över på patienten. Om man jämför med den somatiska medicinen så förstår man mekanismen. Varför är det inte mitt eget fel att mitt ben har gått av? Varför händer det inte att en somatisk läkare lämnar mig obehandlad med motiveringen att jag har valt själv? Min teori är att det beror på att den somatiska medicinen har så mycket mera kunskap än den psykiatriska. Man VET vad man ska göra om benet är brutet, man kan bota det mesta och det som inte kan botas jobbar man på. Visserligen talar man också här om hur patienternas egen inställning har betydelse, men det gäller just väldigt svåra sjukdomar, där läkaren står handfallen. Då är det tydligen frestande att konstatera att patienten dog pga fel inställning.
Beträffande människan fria vilja och fria val så hittar vi ju den tanken överallt överallt. Syndens lön är döden, om en olycka sker beror det på någonting som någon - vanligtvis offret - har brutit mot. Så kunde man avfärda döden, naturkatastrofer och andra kalamiteter. Och den som inte råkade ut för några olyckor kunde tro att hen hade några särskilda egenskaper som gjorde hen förtjänt av lycka och rikedom. Denna tankegång har sgs försvunnit ur kristendomens mera lärda och upplysta kabinett, men tex teosoferna omhuldar den så till den milda grad att de påstår att babyn t o m väljer den familj som den ska födas i. Reinkarnationens idé är att flytta allt ansvar över på subjektet. Om det går dig illa i detta livet är det för att du har gjort något brottsligt i föregående liv och det enda du kan hoppas på är att du ska få en ny chans, och det får du, du återföds tills du har lärt dig din läxa... Ingen god grogrund för socialförsäkring där inte.
Mera en annan gång.