För ett par dagar sedan sände Yle Teema Stephen Frys homofobidokument i repris. Lärorikt och gripande på många sätt. Här har vi en dokumentarist som får vara hur obehärskad och råddig som helst, allt går för fullt. Hugget som stucket inpackat i en ständigt pyrande vrede och upprördhet, tårar och skratt om vartannat, tala om att tala i egen sak.
Det är endast få förunnat.
Det som här intrersserar oss är den amerikanska psykiatern i del 2. En alldeles seriös person med ett normalt utseende och normala åtbörder. Definitivt respektingivande och förtroendeingivande. En läkare med den behövliga kompetensen och de höga betygen, utan tvivel.
Han sa: ”Vi tror att homosexualitet beror på trauma”. Han sa: ”Vi tror” - inte ”Vi vet”. Mycket klokt och ödmjukt.
Han sa: ”En tredjedel får hjälp”. Också det inger respekt och förtroende. Han sa inte att alla får hjälp.
Det var bara det att det inte gick att uppbringa en enda klient som hade fått hjälp.
Det var bara det att trots – eller tack vare – sin ödmjuka framtoning så förtjänade denna man sitt levebröd på att på psykisk väg förvandla röda telefoner till gröna telefoner, för att återanvända Stephen Frys bild.
Denna högutbildade psykiater baserade sin verksamhet på antaganden och påståenden som inte finner stöd i någon vetenskap eller någon auktoriserad undersökning. Man måste gå till religionen och humbugen för att finna stöd för hans idéer.
Han har helt enkelt hittat på att homosexualitet beror på tidigt trauma. And he gets away with it. Han intervjuas i tv och blir mig veterligen inte åtalad för kvacksalveri och utanyttjande av människors okunskap och fåfänga hopp.
Han har en stor och berömd förebild som gjorde precis lika: hittade på en massa teorier som med tiden har blivit kullkastade och förklarade lögnaktiga, utan att nämnvärt ha naggat vederbörandes storhet i kanterna.
Denna person hittade på att varje människa har en dödsdrift som kämpar om herraväldet, att små barn vill mörda föräldern av samma kön, att autistiska barn har kalla mödrar, att homosexuella pojkar har våldsamma mödrar, att pojkar hatar sina fäder för att dölja sina homosexuella lustar, att de som påstår sig ha blivit utsatta för incest inbillar sig att de har blivit det. Till exempel. Han hittade på ett helt system som gjorde det möjligt att aldrig vare sig tro på eller höra på patienten. Till exempel. Han var besatt av makt och trodde att det enda som intresserade patienten var att få makt över terapeuten. Till exempel.
Denna person var en lysande stilist och flera gånger på förslag till Nobelpriset i litteratur, för att inte tala om att han var på förslag till Nobelpriset i medicin också.
Ett av de mest iögonenfallande dragen när man läser Sigmund Freuds (ty det är han som avses, det behöver knappast påpekas) samlade verk (12 band i strålande svensk översättning från 1990-talet) är ödmjukheten. Han lägger sig platt hela tiden och redogör noggrant för alla misstag och besvikelser. Man blir rörd och gripen och – förstås – förförd.
Och ändå borde varje förnuftig människa begripa vettlösheten i många av hans påståenden, och framförallt borde man begripa att det handlar om påståenden, inte om fakta.
Men så är det ingalunda. Om och om igen hör man Freud citeras med den största respekt. Att han tolkade oidipusmyten helt felaktigt och drog helt felaktiga slutsatser glöms bort om och om igen... till exempel. Det skrivs hyllmeter om hans villfarelser, men de trogna låter sig inte rubbas.
”Men tycker du inte att det är viktigt att man intresserar sig för psyket?” frågade en orolig föreläsningsåhörare, som tyckte min kritik var ohemul.
”Ja, visst, och om det är det det handlar om så kan jag gå med på att de psykiska förklaringarna öppnar vägar till stora insikter,” medgav jag.
Argumentationen är förkrossande. Påminner om religiösa diskussioner där ateister utmålas som personer som saknar både andlighet och hopp. (!)
(Lyssnade just på Peter Backa som effektivt sköt demokratimyten i sank. En ensam röst i öknen!)
Det är endast få förunnat.
Det som här intrersserar oss är den amerikanska psykiatern i del 2. En alldeles seriös person med ett normalt utseende och normala åtbörder. Definitivt respektingivande och förtroendeingivande. En läkare med den behövliga kompetensen och de höga betygen, utan tvivel.
Han sa: ”Vi tror att homosexualitet beror på trauma”. Han sa: ”Vi tror” - inte ”Vi vet”. Mycket klokt och ödmjukt.
Han sa: ”En tredjedel får hjälp”. Också det inger respekt och förtroende. Han sa inte att alla får hjälp.
Det var bara det att det inte gick att uppbringa en enda klient som hade fått hjälp.
Det var bara det att trots – eller tack vare – sin ödmjuka framtoning så förtjänade denna man sitt levebröd på att på psykisk väg förvandla röda telefoner till gröna telefoner, för att återanvända Stephen Frys bild.
Denna högutbildade psykiater baserade sin verksamhet på antaganden och påståenden som inte finner stöd i någon vetenskap eller någon auktoriserad undersökning. Man måste gå till religionen och humbugen för att finna stöd för hans idéer.
Han har helt enkelt hittat på att homosexualitet beror på tidigt trauma. And he gets away with it. Han intervjuas i tv och blir mig veterligen inte åtalad för kvacksalveri och utanyttjande av människors okunskap och fåfänga hopp.
Han har en stor och berömd förebild som gjorde precis lika: hittade på en massa teorier som med tiden har blivit kullkastade och förklarade lögnaktiga, utan att nämnvärt ha naggat vederbörandes storhet i kanterna.
Denna person hittade på att varje människa har en dödsdrift som kämpar om herraväldet, att små barn vill mörda föräldern av samma kön, att autistiska barn har kalla mödrar, att homosexuella pojkar har våldsamma mödrar, att pojkar hatar sina fäder för att dölja sina homosexuella lustar, att de som påstår sig ha blivit utsatta för incest inbillar sig att de har blivit det. Till exempel. Han hittade på ett helt system som gjorde det möjligt att aldrig vare sig tro på eller höra på patienten. Till exempel. Han var besatt av makt och trodde att det enda som intresserade patienten var att få makt över terapeuten. Till exempel.
Denna person var en lysande stilist och flera gånger på förslag till Nobelpriset i litteratur, för att inte tala om att han var på förslag till Nobelpriset i medicin också.
Ett av de mest iögonenfallande dragen när man läser Sigmund Freuds (ty det är han som avses, det behöver knappast påpekas) samlade verk (12 band i strålande svensk översättning från 1990-talet) är ödmjukheten. Han lägger sig platt hela tiden och redogör noggrant för alla misstag och besvikelser. Man blir rörd och gripen och – förstås – förförd.
Och ändå borde varje förnuftig människa begripa vettlösheten i många av hans påståenden, och framförallt borde man begripa att det handlar om påståenden, inte om fakta.
Men så är det ingalunda. Om och om igen hör man Freud citeras med den största respekt. Att han tolkade oidipusmyten helt felaktigt och drog helt felaktiga slutsatser glöms bort om och om igen... till exempel. Det skrivs hyllmeter om hans villfarelser, men de trogna låter sig inte rubbas.
”Men tycker du inte att det är viktigt att man intresserar sig för psyket?” frågade en orolig föreläsningsåhörare, som tyckte min kritik var ohemul.
”Ja, visst, och om det är det det handlar om så kan jag gå med på att de psykiska förklaringarna öppnar vägar till stora insikter,” medgav jag.
Argumentationen är förkrossande. Påminner om religiösa diskussioner där ateister utmålas som personer som saknar både andlighet och hopp. (!)
(Lyssnade just på Peter Backa som effektivt sköt demokratimyten i sank. En ensam röst i öknen!)