Jag lyssnar ofta på Pia Abrahamssons program och tycker att hon gör ett mycket bra jobb. Jag tycker mycket om denna person, som är seriös och vågar utsätta sig. Vi kände egentligen inte varandra medan vi var kolleger på Yle, vi har lärt känna varandra på Facebook, som är världens bästa träningsplats för argumentationskonst och djupa och mindre djupa samtal.
Idag sändes ett program som jag missade i höstas, ett program om självmedlidande. En präst och en utvecklingspsykolog var inbjudna för att belysa begreppet..
Tyvärr har jag ännu inte kunnat höra programmet på Arenan, jag ville gärna kolla namnet på boken och författaren som Pia hänvisade till, det verkar vara en vis bok, med mycket att komma med.
Prästen som deltog i programmet hade mycket vettigt att bidra med. Likaså var utvecklingspsykologen väl påläst, kunnig, ung och sympatisk.
Det som drabbade mig med all kraft var förklaringen till att småbarn blir besvikna och blir tvungna att så småningom börja ta ansvar för sitt eget liv.
- Man kan, sades det, skydda ett riktigt litet barn från livets realiteter, men ungefär vid 4-årsåldern blir barnet tvunget att börja ta över. Mamman KAN omöjligt skydda barnet i det oändliga.
Den här förklaringen är en del av just det jag tidigare var inne på – den politiska dimensionen inom psykiatrin.
Man låter förstå att det handlar om barnets ansvar att klara av att så småningom överta förälderns roll som tröstare.
Man låter förstå att det handlar om en normal utveckling som kan gå snett på grund av barnets tillkortakommanden.
Man låter förstå att en normal utvecklingsprocess kan vara patogen.
Detta är en tanke som har långa anor, man hittar den redan hos Freud.
Man hoppar över det som barnet ser när världen vidgas, för det är ju det som händer när barnet växer, det ser mera, hör mera, förstår mera. Vad ser det då?
Jo, det ser en värld som är fruktansvärt orättvist och mänskligt sett felaktigt organiserad, det ser orättvisor utan rim och reson, det ser extrem fattigdom och extremt våld, det ser snorkiga och hänsynslösa människor som lever gott och ostraffat osv osv i det oändliga. Det förstår också att det inte är okej att protestera, att v reden och ilskan och besvikelsen måste sväljas, att ögonen måste göras blinda, att verkligheten måste friseras. Insikten om hur illa det faktiskt är ställt i världen brukar komma till sin fulla blomning i högstadieåldern – vilket är en förklaring till att just den åldern lätt blir väldigt stökig.
Dessutom är väldigt många barn med om direkta trauman (närståendes våldsamma död, mobbning, sjukdom, alkoholism, arbetslöshet med påföljande fattigdom, kroppsaga, hot, övergivanden, etc) och får lova att försöka ta sig fram så gott det går på egen hand ifall det inte råkar finnas någon riktigt insiktsfull kurator eller skolsköterska till hands.
En normal utvecklingsprocess är varenda en av oss förprogrammerad till att ta sig igenom men alltför svåra insikter och alltför svåra upplevelser behöver vi hjälp med.
Förnekar man denna enkla insikt så stigmatiserar man psykiatriska patienter och reducerar dem till lata stackare som inte klarar av att växa upp som alla andra.
Det är politik. Det är inte vård. Det är synd att helt vettiga människor fortsätter att upprepa det som för många patienter kommer som en obehaglig överraskning. Riktiga problem förbigås utan ett ord och man sägs inte ha klarat det som alla andra klarar, dvs en normal utveckling, då sanningen är den att ”alla andra” inte har de problem som patienten har.
Idag sändes ett program som jag missade i höstas, ett program om självmedlidande. En präst och en utvecklingspsykolog var inbjudna för att belysa begreppet..
Tyvärr har jag ännu inte kunnat höra programmet på Arenan, jag ville gärna kolla namnet på boken och författaren som Pia hänvisade till, det verkar vara en vis bok, med mycket att komma med.
Prästen som deltog i programmet hade mycket vettigt att bidra med. Likaså var utvecklingspsykologen väl påläst, kunnig, ung och sympatisk.
Det som drabbade mig med all kraft var förklaringen till att småbarn blir besvikna och blir tvungna att så småningom börja ta ansvar för sitt eget liv.
- Man kan, sades det, skydda ett riktigt litet barn från livets realiteter, men ungefär vid 4-årsåldern blir barnet tvunget att börja ta över. Mamman KAN omöjligt skydda barnet i det oändliga.
Den här förklaringen är en del av just det jag tidigare var inne på – den politiska dimensionen inom psykiatrin.
Man låter förstå att det handlar om barnets ansvar att klara av att så småningom överta förälderns roll som tröstare.
Man låter förstå att det handlar om en normal utveckling som kan gå snett på grund av barnets tillkortakommanden.
Man låter förstå att en normal utvecklingsprocess kan vara patogen.
Detta är en tanke som har långa anor, man hittar den redan hos Freud.
Man hoppar över det som barnet ser när världen vidgas, för det är ju det som händer när barnet växer, det ser mera, hör mera, förstår mera. Vad ser det då?
Jo, det ser en värld som är fruktansvärt orättvist och mänskligt sett felaktigt organiserad, det ser orättvisor utan rim och reson, det ser extrem fattigdom och extremt våld, det ser snorkiga och hänsynslösa människor som lever gott och ostraffat osv osv i det oändliga. Det förstår också att det inte är okej att protestera, att v reden och ilskan och besvikelsen måste sväljas, att ögonen måste göras blinda, att verkligheten måste friseras. Insikten om hur illa det faktiskt är ställt i världen brukar komma till sin fulla blomning i högstadieåldern – vilket är en förklaring till att just den åldern lätt blir väldigt stökig.
Dessutom är väldigt många barn med om direkta trauman (närståendes våldsamma död, mobbning, sjukdom, alkoholism, arbetslöshet med påföljande fattigdom, kroppsaga, hot, övergivanden, etc) och får lova att försöka ta sig fram så gott det går på egen hand ifall det inte råkar finnas någon riktigt insiktsfull kurator eller skolsköterska till hands.
En normal utvecklingsprocess är varenda en av oss förprogrammerad till att ta sig igenom men alltför svåra insikter och alltför svåra upplevelser behöver vi hjälp med.
Förnekar man denna enkla insikt så stigmatiserar man psykiatriska patienter och reducerar dem till lata stackare som inte klarar av att växa upp som alla andra.
Det är politik. Det är inte vård. Det är synd att helt vettiga människor fortsätter att upprepa det som för många patienter kommer som en obehaglig överraskning. Riktiga problem förbigås utan ett ord och man sägs inte ha klarat det som alla andra klarar, dvs en normal utveckling, då sanningen är den att ”alla andra” inte har de problem som patienten har.