Det är anmärkningsvärt att samhällsfrågor så ofta lämnas utanför den psykiatriska debatten. Politik anses inte höra till frågor om mental hälsa. Och ändå är själva grundproblematiken i högsta grad en fråga om politik.
Ett av skälen är förstås att läkarkåren rekryterades och fortfarande rekryteras ur det välbärgade eller åtminstone relativt välbärgade samhällsskikt som kallas medelklass eller övre medelklass eller bildad medelklass, ibland också från överklassen.
Typiskt för medelklassen och överklassen är en ofta förekommande blindhet för sociala aspekter och klassfrågor.
Det är inte bara i det amerikanska samhället som man envist tror på att alla har samma möjligheter trots miljontals fattiga och en svår våldsproblematik. Alldeles nyligen sa en av våra egna miljonarvingar att vem som helst kan bli rik i Finland, det gäller bara att kavla upp ärmarna och tänka positivt. (HS 13.12.14)
Så om du är fattig och arbetslös så har du bara inte iddats kavla upp ärmarna. Och ska vi vara riktigt ärliga så har du inte tänkt positivt heller! Så du har bara dig själv att skylla.
Många politiskt oskolade personer ser ingeting märkligt i dessa åsikter. Man kan ju tänka så, dessutom är det ju helt sant i många fall. Tänk bara på Si och så, han är så lat så det skriker om det. Från 1970-talet då allt kunde skyllas på omständigheterna – det var fullt möjligt att sitta och sova på jobbet och ifall chefen understod sig att väcka en kallade man det politisk förföljelse – har pendeln svängt till den andra ytterligheten. Samhället har ingen som helst andel i sina medlemmars liv, allt hänger på individen och det är på sin höjd synd om dem som trillar av kärran.
Schematiskt kan man beskriva dessa åsikter som vänster respektive höger.
På 70- och 80-talen byggdes välfärdssamhället ut under ledning av en stark vänster-center. Idag naggas välfärden drastiskt i kanterna av en stark höger.
Psykiatrin – som aldrig kan bli en exakt vetenskap – är särskilt utsatt för politiska vindar. Med tanke på att detta sällan erkänns är det desto svårare att vinna gehör för politiska synpunkter.
Politik handlar om människouppfattning. Om man tror att människan i grunden är lat och egoistisk och i värsta fall destruktiv om hon inte socialiseras, dvs förses med en social fernissa, som sorgfälligt döljer rovdjuret därunder och håller det i schack, så behandlar man så klart sina patienter annorlunda än om man tror att människan i grunden är konstruktiv och kärleksfull och blir sjuk och destruktiv bara ifall väsentliga behov lämnas otillfredsställda eller väsentligt motarbetas.
I det förra fallet har symptomen och besvären åstadkommits av bristfällig socialisering, och botemedlet är hård och smärtsam frustration och uppfostran, i det senare fallet har de åstadkommits av verkliga skador och hot mot en optimal utveckling och botemedlet är ett systematiskt läkande av verkliga sår.
Om terapeuten tror att patienten försöker manipulera, vinna fördelar, spela offer, dölja sina fel och brister och skylla allt på andra så är det en helt annan sak än om terapeuten tror att patienten försöker formulera verkliga sammanhang som är mycket smärtsamma och kräver effektiva insatser från terapeutens sida.
Om terapeuten tror att den lata patienten bara inte har bekvämat sig att växa upp uppträder han helt annorlunda än om han tror att orsaken till att patienten eventuellt inte har vuxit upp är att stora hinder legat i utvecklingens väg.
Det är häpnadsväckande många terapeuter och många skolor som nog säger att de tror på den senare orsaksvarianten, men som icke desto mindre ägnar sig åt metoder som skulle passa en person som hyllar den förra.
Freud hörde – om jag har förstått rätt – just till denna vanliga kategori. Han upptäckte med vilken fermitet naturliga och glädjefyllda egenskaper hos människan (sex) missbrukades och användes som förtryck och tortyr för att göra medborgarna lydiga och underdåniga och lättmanipulerade av dem som makten haver. Om människans sexualitet befriades skulle hon kunna växa upp på ett helt annat sätt. Men ingen av hans fallstudier ger vid handen att någon befrielse kom till stånd eller ens eftersträvades. Den stackars fjortonåriga Dora avfärdades brutalt med att hon skulle medge för farbror Freud att hon blev väldigt upphetsad av att hennes pappas lönnfeta cigarrluktande gubbiga vän tryckte upp henne mot väggen och ville kyssa henne, Daniel Schreber avfärdades om möjligt ännu mera brutalt med att han blev sjuk av faderns misshandel för att han inte för sitt liv ville medge att han egentligen hyste homosexuella lustar visavi fadern, lille Hans skräck viftades lika storstilat bort, osv osv. Orsakerna till problemen stod att finna i brister hos patienterna och inte i patogena förhållanden.
Och världens psykiatrer bugade och bockade i över ett sekel och ägnade sig med liv och lust åt det som Alice Miller kallar skuldbeläggande av offret. En stigmatisering som pågår än idag.
Det är bara om vi förstår att psykiatri är politik som vi kan förstå att vissa bisarra ideer har kunnat få fotfäste och leva vidare.
Nu måste vi förstå att det finns terapeuter och psykiatrer av alla sorter, det finns också dom som står på patientens sida och som verkligen hjälper sina patienter.
Nu måste vi ju dessutom komma ihåg att det finns olika sorters patienter också. En stor del av patienterna har inte det minsta intresse av att försöka förstå sina egna symptom eller sitt eget lidande. De vill bli av med symptomen, helst så fort som möjligt. Har man huvudvärk så tar man en huvudvärkstablett och saken är ur världen. Så vill de att det ska vara med psykisk smärta också. Man ska inte behöva ha den, den ska åtgärdas med medicin eller något annat som verkar snabbt och smärtfritt.
Sen finns det en grupp patienter – dit jag själv hör – som tror på orsak och verkan. Om jag mår dåligt finns det en orsak och jag behöver ta reda på orsaken för att kunna göra något åt mitt illamående. Om jag ska äta medicin så ska saken vara väl underbyggd, undersökt och påvisad. Men helst vill jag ha något mycket bättre än medicin: hjälp med att reda ut mina bekymmer. Hjälp av en människa som vet och kan, som tar emot mig för att hen har lång erfarenhet och mycket kunskap om just mitt problem, och om hen inte har det skriver en remiss till någon som har denna kunskap och denna erfarenhet.
Det står klart att så långt har man inte kommit inom psykiatrin till dags datum. Och en del av orsaken till att utvecklingen har gått så trögt är helt säkert att man inte har intresserat sig tillräckligt för psykiatrins politiska aspekt.
Ett av skälen är förstås att läkarkåren rekryterades och fortfarande rekryteras ur det välbärgade eller åtminstone relativt välbärgade samhällsskikt som kallas medelklass eller övre medelklass eller bildad medelklass, ibland också från överklassen.
Typiskt för medelklassen och överklassen är en ofta förekommande blindhet för sociala aspekter och klassfrågor.
Det är inte bara i det amerikanska samhället som man envist tror på att alla har samma möjligheter trots miljontals fattiga och en svår våldsproblematik. Alldeles nyligen sa en av våra egna miljonarvingar att vem som helst kan bli rik i Finland, det gäller bara att kavla upp ärmarna och tänka positivt. (HS 13.12.14)
Så om du är fattig och arbetslös så har du bara inte iddats kavla upp ärmarna. Och ska vi vara riktigt ärliga så har du inte tänkt positivt heller! Så du har bara dig själv att skylla.
Många politiskt oskolade personer ser ingeting märkligt i dessa åsikter. Man kan ju tänka så, dessutom är det ju helt sant i många fall. Tänk bara på Si och så, han är så lat så det skriker om det. Från 1970-talet då allt kunde skyllas på omständigheterna – det var fullt möjligt att sitta och sova på jobbet och ifall chefen understod sig att väcka en kallade man det politisk förföljelse – har pendeln svängt till den andra ytterligheten. Samhället har ingen som helst andel i sina medlemmars liv, allt hänger på individen och det är på sin höjd synd om dem som trillar av kärran.
Schematiskt kan man beskriva dessa åsikter som vänster respektive höger.
På 70- och 80-talen byggdes välfärdssamhället ut under ledning av en stark vänster-center. Idag naggas välfärden drastiskt i kanterna av en stark höger.
Psykiatrin – som aldrig kan bli en exakt vetenskap – är särskilt utsatt för politiska vindar. Med tanke på att detta sällan erkänns är det desto svårare att vinna gehör för politiska synpunkter.
Politik handlar om människouppfattning. Om man tror att människan i grunden är lat och egoistisk och i värsta fall destruktiv om hon inte socialiseras, dvs förses med en social fernissa, som sorgfälligt döljer rovdjuret därunder och håller det i schack, så behandlar man så klart sina patienter annorlunda än om man tror att människan i grunden är konstruktiv och kärleksfull och blir sjuk och destruktiv bara ifall väsentliga behov lämnas otillfredsställda eller väsentligt motarbetas.
I det förra fallet har symptomen och besvären åstadkommits av bristfällig socialisering, och botemedlet är hård och smärtsam frustration och uppfostran, i det senare fallet har de åstadkommits av verkliga skador och hot mot en optimal utveckling och botemedlet är ett systematiskt läkande av verkliga sår.
Om terapeuten tror att patienten försöker manipulera, vinna fördelar, spela offer, dölja sina fel och brister och skylla allt på andra så är det en helt annan sak än om terapeuten tror att patienten försöker formulera verkliga sammanhang som är mycket smärtsamma och kräver effektiva insatser från terapeutens sida.
Om terapeuten tror att den lata patienten bara inte har bekvämat sig att växa upp uppträder han helt annorlunda än om han tror att orsaken till att patienten eventuellt inte har vuxit upp är att stora hinder legat i utvecklingens väg.
Det är häpnadsväckande många terapeuter och många skolor som nog säger att de tror på den senare orsaksvarianten, men som icke desto mindre ägnar sig åt metoder som skulle passa en person som hyllar den förra.
Freud hörde – om jag har förstått rätt – just till denna vanliga kategori. Han upptäckte med vilken fermitet naturliga och glädjefyllda egenskaper hos människan (sex) missbrukades och användes som förtryck och tortyr för att göra medborgarna lydiga och underdåniga och lättmanipulerade av dem som makten haver. Om människans sexualitet befriades skulle hon kunna växa upp på ett helt annat sätt. Men ingen av hans fallstudier ger vid handen att någon befrielse kom till stånd eller ens eftersträvades. Den stackars fjortonåriga Dora avfärdades brutalt med att hon skulle medge för farbror Freud att hon blev väldigt upphetsad av att hennes pappas lönnfeta cigarrluktande gubbiga vän tryckte upp henne mot väggen och ville kyssa henne, Daniel Schreber avfärdades om möjligt ännu mera brutalt med att han blev sjuk av faderns misshandel för att han inte för sitt liv ville medge att han egentligen hyste homosexuella lustar visavi fadern, lille Hans skräck viftades lika storstilat bort, osv osv. Orsakerna till problemen stod att finna i brister hos patienterna och inte i patogena förhållanden.
Och världens psykiatrer bugade och bockade i över ett sekel och ägnade sig med liv och lust åt det som Alice Miller kallar skuldbeläggande av offret. En stigmatisering som pågår än idag.
Det är bara om vi förstår att psykiatri är politik som vi kan förstå att vissa bisarra ideer har kunnat få fotfäste och leva vidare.
Nu måste vi förstå att det finns terapeuter och psykiatrer av alla sorter, det finns också dom som står på patientens sida och som verkligen hjälper sina patienter.
Nu måste vi ju dessutom komma ihåg att det finns olika sorters patienter också. En stor del av patienterna har inte det minsta intresse av att försöka förstå sina egna symptom eller sitt eget lidande. De vill bli av med symptomen, helst så fort som möjligt. Har man huvudvärk så tar man en huvudvärkstablett och saken är ur världen. Så vill de att det ska vara med psykisk smärta också. Man ska inte behöva ha den, den ska åtgärdas med medicin eller något annat som verkar snabbt och smärtfritt.
Sen finns det en grupp patienter – dit jag själv hör – som tror på orsak och verkan. Om jag mår dåligt finns det en orsak och jag behöver ta reda på orsaken för att kunna göra något åt mitt illamående. Om jag ska äta medicin så ska saken vara väl underbyggd, undersökt och påvisad. Men helst vill jag ha något mycket bättre än medicin: hjälp med att reda ut mina bekymmer. Hjälp av en människa som vet och kan, som tar emot mig för att hen har lång erfarenhet och mycket kunskap om just mitt problem, och om hen inte har det skriver en remiss till någon som har denna kunskap och denna erfarenhet.
Det står klart att så långt har man inte kommit inom psykiatrin till dags datum. Och en del av orsaken till att utvecklingen har gått så trögt är helt säkert att man inte har intresserat sig tillräckligt för psykiatrins politiska aspekt.