En av de känslor som vi har väldigt lite kunskap om i vårt samhälle är sorg. Till exempel har jag en känsla av att min förtrytelse i föregående blogginlägg till största delen gick förbi.
Varför var jag så fruktansvärt arg för att terapeuten understod sig att ha åsikter om vad den sörjande mamman skulle tycka och tro?
Därför att den som har den minsta erfarenhet av traumatisk sorg vet att alla synpunkter, alla åsikter, alla hurtiga förslag, alla välmenande påpekanden är helt jämförbara med knivhugg eller piskrapp.
Den som är mitt uppe i sorgen kan inte ta till sig sådant.
Eller låt oss jämföra det med att peta i ett öppet sår. Det gör så ont att man inte får fram ett ljud till sitt försvar.
Terapeuter som har att göra med sörjande måste vara synnerligen aktsamma och lyhörda och undvika alla åsikter om hurdan den sörjande borde vara eller vad hen borde tycka eller tänka.
Varför vet de flesta terapeuter inte detta? Varför klampar de på som flodhästar i porslinsbutiken? Varför visar de sig frustrerade och mästrande?
Jag själv minns så väl. Smärtan var så förfärlig att det var svårt att veta hur man skulle kunna existera. Och då ingen verkade förstå vad det handlade om så fanns det ingenstans att vända sig. Man hade lust att skrika och gråta och slå omkring sig största delen av tiden och måste bara stilla uthärda. Ens närmaste gick samma hopplösa kamp, det var bara att bita ihop och uthärda.
Och så kom man till den totalt okunniga och mästrande och i bästa fall annars bara klumpiga terapeuten som varken visste eller förstod mer än vem som helst på gatan.
Idag säger jag: Det är ett stort under att vi alla har överlevt.
Den sörjande vet ju inte heller. Är det normalt att känna så här? Och när ingen gör nånting annat än tystar och hyschar och tydligt visar att inga utbrott bör förekomma så är järnkättingen lagd och det enda som betyder nånting är att överleva minut för minut.
Det handlar inte om att oja och voja sig och visa medkänsla, det handlar om att VETA.
Och varför vet vi inte? Varför får sörjande höra att de nog borde fatta att deras anhöriga är döda och . inte kommer tillbaka? Varför får sörjande höra att de ska sluta sörja? Varför får sörjande höra att de terroriserar sin omvärld med sin sorg och förstör stämningen på kafferepet?
Jo, för vi vill inte veta och vi får inte veta. Om sorgen vore allmänt bekant skulle krig och våld vara omöjliga och helt otänkbara fenomen.
Det är ingen tillfällighet att krigsänkornas situation förtegs och undveks i årtionden efter kriget. När krigsänkebarnens förening grundades sextio år efter kriget fick den inte utan vidare lov att delta i uppvaktningen vid hjältegravarna på självständighetsdagen. I Barbro Björkfelts program om krigsänkebarnen för inte så länge sedan fick vi veta att krigsänkebarnsföreningen fortfarande inte får delta i uppvaktningen vid hjältegravarna i min hemstad Borgå. Och varför inte det då? Jo, för borgåborna vill ha en värdig tillställning. Värdig? På vilket sätt skulle krigsänkebarnen skämma ut sig? Det framgick inte i programmet.
Vi får helt enkelt inte låtsas om döden och sorgen. Gjorde vi det skulle vår nuvarande världsordning visa sig i hela sina fientliga absurditet.
Du skall icke märka. Du skall icke känna. Du skall icke finnas.
Tyvärr spelar väldigt många psykiatriska skolor med i skådespelet. Så man ska inte bli förvånad om ingen hjälp står att få där.
Varför var jag så fruktansvärt arg för att terapeuten understod sig att ha åsikter om vad den sörjande mamman skulle tycka och tro?
Därför att den som har den minsta erfarenhet av traumatisk sorg vet att alla synpunkter, alla åsikter, alla hurtiga förslag, alla välmenande påpekanden är helt jämförbara med knivhugg eller piskrapp.
Den som är mitt uppe i sorgen kan inte ta till sig sådant.
Eller låt oss jämföra det med att peta i ett öppet sår. Det gör så ont att man inte får fram ett ljud till sitt försvar.
Terapeuter som har att göra med sörjande måste vara synnerligen aktsamma och lyhörda och undvika alla åsikter om hurdan den sörjande borde vara eller vad hen borde tycka eller tänka.
Varför vet de flesta terapeuter inte detta? Varför klampar de på som flodhästar i porslinsbutiken? Varför visar de sig frustrerade och mästrande?
Jag själv minns så väl. Smärtan var så förfärlig att det var svårt att veta hur man skulle kunna existera. Och då ingen verkade förstå vad det handlade om så fanns det ingenstans att vända sig. Man hade lust att skrika och gråta och slå omkring sig största delen av tiden och måste bara stilla uthärda. Ens närmaste gick samma hopplösa kamp, det var bara att bita ihop och uthärda.
Och så kom man till den totalt okunniga och mästrande och i bästa fall annars bara klumpiga terapeuten som varken visste eller förstod mer än vem som helst på gatan.
Idag säger jag: Det är ett stort under att vi alla har överlevt.
Den sörjande vet ju inte heller. Är det normalt att känna så här? Och när ingen gör nånting annat än tystar och hyschar och tydligt visar att inga utbrott bör förekomma så är järnkättingen lagd och det enda som betyder nånting är att överleva minut för minut.
Det handlar inte om att oja och voja sig och visa medkänsla, det handlar om att VETA.
Och varför vet vi inte? Varför får sörjande höra att de nog borde fatta att deras anhöriga är döda och . inte kommer tillbaka? Varför får sörjande höra att de ska sluta sörja? Varför får sörjande höra att de terroriserar sin omvärld med sin sorg och förstör stämningen på kafferepet?
Jo, för vi vill inte veta och vi får inte veta. Om sorgen vore allmänt bekant skulle krig och våld vara omöjliga och helt otänkbara fenomen.
Det är ingen tillfällighet att krigsänkornas situation förtegs och undveks i årtionden efter kriget. När krigsänkebarnens förening grundades sextio år efter kriget fick den inte utan vidare lov att delta i uppvaktningen vid hjältegravarna på självständighetsdagen. I Barbro Björkfelts program om krigsänkebarnen för inte så länge sedan fick vi veta att krigsänkebarnsföreningen fortfarande inte får delta i uppvaktningen vid hjältegravarna i min hemstad Borgå. Och varför inte det då? Jo, för borgåborna vill ha en värdig tillställning. Värdig? På vilket sätt skulle krigsänkebarnen skämma ut sig? Det framgick inte i programmet.
Vi får helt enkelt inte låtsas om döden och sorgen. Gjorde vi det skulle vår nuvarande världsordning visa sig i hela sina fientliga absurditet.
Du skall icke märka. Du skall icke känna. Du skall icke finnas.
Tyvärr spelar väldigt många psykiatriska skolor med i skådespelet. Så man ska inte bli förvånad om ingen hjälp står att få där.