Det är tio år sedan tsunamin som tog så många finländares liv och Radio Vega sänder program med anknytning till katastrofen. I Samtal om livet berättar Carola Gustafsson om sin och familjens Thailandsresa som slutade med att tre av fem återvände hem. Pappa Micke och 9-åriga Alexander identifierades många månader senare. Månader då ett förtvilat hopp kunde hållas vid liv. Kanske levde de ännu.
Det skär i hjärtat att höra att den psykolog mamma Carola gick hos försökte få henne att medge att pappan och sonen var döda innan de hade hittats.
Vad har dessa psykologer för fel? Vad tänker de på? Självklart lever hoppet så länge de döda inte har hittats. Hur är det möjligt att katastrofdrabbade och sörjande människor råkar ut för nippertippor och uppfostrare när de går till en terapeut?
Jag som i trettio år har råkat ut för just den där sortens näpsare och besserwissrar, som för att dölja sin totala okunnighet angrep mig med påståenden gripna ur luften eller i bästa fall ur Bibeln, reagerar kanske inte längre med en sådan förtvivlan som saken är värd. Det är en skam att psykiatrin och psykologin ännu i denna dag är outvecklad och primitiv. Idag finns det traumaspecialister, som jag inte kan uttala mig om eftersom de dök upp alldeles för sent i förhållande till mina behov, men gemene man inom psykologi och psykiatri vet tyvärr alldeles för lite. Jag hoppas att man åtminstone har lärt sig att inse när ens kunskaper inte räcker till. Den naturliga följden av att man inser det är ju att man remitterar till någon som känner till de syndrom som man själv går bet på. På min tid (och jag slutade 2008, så det är inte så länge sedan) var remisser ett obekant fenomen inom terapeutisk verksamhet. Jo, man remitterade kanske till nån vän eller kollega som man kände, men man funderade inte på om vederbörande hade de specialkunskaper som behövdes. Ätstörningsfall skickades till helt oerfarna terapeuter och traumafall till vem som helst, för det handlade ju ändå bara om att se sanningen i vitögat och ta tag i sitt eget liv och ta ansvar för detsamma.
Det står fortfarande illa till på terapeutfronten.
Och varför gör det det?
Man behöver bara studera psykiatrins historia så hittar man svaret.
Det skär i hjärtat att höra att den psykolog mamma Carola gick hos försökte få henne att medge att pappan och sonen var döda innan de hade hittats.
Vad har dessa psykologer för fel? Vad tänker de på? Självklart lever hoppet så länge de döda inte har hittats. Hur är det möjligt att katastrofdrabbade och sörjande människor råkar ut för nippertippor och uppfostrare när de går till en terapeut?
Jag som i trettio år har råkat ut för just den där sortens näpsare och besserwissrar, som för att dölja sin totala okunnighet angrep mig med påståenden gripna ur luften eller i bästa fall ur Bibeln, reagerar kanske inte längre med en sådan förtvivlan som saken är värd. Det är en skam att psykiatrin och psykologin ännu i denna dag är outvecklad och primitiv. Idag finns det traumaspecialister, som jag inte kan uttala mig om eftersom de dök upp alldeles för sent i förhållande till mina behov, men gemene man inom psykologi och psykiatri vet tyvärr alldeles för lite. Jag hoppas att man åtminstone har lärt sig att inse när ens kunskaper inte räcker till. Den naturliga följden av att man inser det är ju att man remitterar till någon som känner till de syndrom som man själv går bet på. På min tid (och jag slutade 2008, så det är inte så länge sedan) var remisser ett obekant fenomen inom terapeutisk verksamhet. Jo, man remitterade kanske till nån vän eller kollega som man kände, men man funderade inte på om vederbörande hade de specialkunskaper som behövdes. Ätstörningsfall skickades till helt oerfarna terapeuter och traumafall till vem som helst, för det handlade ju ändå bara om att se sanningen i vitögat och ta tag i sitt eget liv och ta ansvar för detsamma.
Det står fortfarande illa till på terapeutfronten.
Och varför gör det det?
Man behöver bara studera psykiatrins historia så hittar man svaret.