Jag har inte skrivit på länge, vilket troligen beror på att jag har gått igenom en svår andlig kris (inte så farligt som det låter, jag går igenom sådana ganska ofta, det tar på krafterna med inte värre än att man kan överleva utan bestående men, oftast dock med bestående framsteg).
Nu vill jag skriva om en av de svåraste frågorna.
Vad är vitsen med att gå i terapi? Varför gör man det? Är det i huvudsak för att man behöver hjälp eller är det för att det är något fel på en?
Har man med andra ord begripliga och verkliga bekymmer eller lider man av något karaktärslyte? Som kan åtgärdas genom uppfostrande åtgärder och/eller medicinering.
Jag fick en väldig inspiration av Linus Jonkmans blogg som finns här:
http://www.linusjonkman.com/?p=4459
Om hur vi som barn får höra att vi inte får vara som vi är. Han talar särskilt om blyga och tillbakadragna barn som alltid får höra att de ska vara lite mera framåt. Men han kunde lika gärna tala om vilda och högljudda barn som alltid får höra att de inte ska vara så vilda och högljudda.
Sådana kommentarer kan inte undgå att såra. Om man ständigt får höra att man borde vara på något annat sätt än man är blir man så småningom ganska sur, för att inte säga förbannad.
Men de flesta av oss klarar ändå av att växa upp och mogna och leva rättskaffens och relativt lyckligt.
Enligt mig är det nämligen inte särskilt lätt att knäcka en människa. Ständigt klankande fungerar som droppen som urholkar stenen och kan till slut skapa riktigt svåra sår. Andra svåra sår får man av traumatiska händelser av övermäktigt slag.
Och då behöver man verkligen hjälp. Man behöver inte än en gång få höra att man borde vara på något annat sätt än man är.
På denna punkt är terapeuten och patienten ofta oense.
På basis av mina erfarenheter har de flesta terapeuter ingen kunskap om hur man helar svåra sår. De har nog fått läsa om att svåra sår har svåra följder, men de saknar i allmänhet kunskap om hur såren ska helas. De förstår helt enkelt inte vad patienten behöver hjälp med.
Och då fluktuerar deras insatser mellan tigande, gloende, underliga frågor, oförstående (som ofta maskeras som ett låtsasförstående), och direkta uppmaningar att lämna det tråkiga bakom sig och att det nog är något fel på patienten om hen inte har lyckats göra det.
Detta är dubbelt sårande och verkligen katastrofalt om patienten i sin barndom har fått höra väldigt mycket om hur hen borde vara annorlunda.
Det dolda eller öppna budskapet från terapeuten är häpnadsväckande ofta: ”Du reagerar fel, du tänker fel, du ska förändras.”
Om grunden för patientens hjälpbehov är ett reellt trauma blir terapeutens attityd inte bara kränkande utan också livsfarlig.
Denna aspekt på terapi borde studeras grundligt och terapeuterna borde få hjälp med att utveckla särskilda metoder för traumabearbetning.
Alla terapeuter behöver förstås inte veta allt, men alla terapeuter måste veta att trauma kräver särskild kunskap - man får inte låta en patient gå kvar som tydligt har problem som man inte har en aning om. Man måste remittera.
Det här säger jag på basis av mycket trista erfarenheter. Jag blev aldrig remitterad trots att ingen av mina terapeuter visste vad jag talade om. I efterskott känns det verkligt chockerande. Då måste man bara på något sätt hålla sig på benen. Det var fullt sjå.
Nu vill jag skriva om en av de svåraste frågorna.
Vad är vitsen med att gå i terapi? Varför gör man det? Är det i huvudsak för att man behöver hjälp eller är det för att det är något fel på en?
Har man med andra ord begripliga och verkliga bekymmer eller lider man av något karaktärslyte? Som kan åtgärdas genom uppfostrande åtgärder och/eller medicinering.
Jag fick en väldig inspiration av Linus Jonkmans blogg som finns här:
http://www.linusjonkman.com/?p=4459
Om hur vi som barn får höra att vi inte får vara som vi är. Han talar särskilt om blyga och tillbakadragna barn som alltid får höra att de ska vara lite mera framåt. Men han kunde lika gärna tala om vilda och högljudda barn som alltid får höra att de inte ska vara så vilda och högljudda.
Sådana kommentarer kan inte undgå att såra. Om man ständigt får höra att man borde vara på något annat sätt än man är blir man så småningom ganska sur, för att inte säga förbannad.
Men de flesta av oss klarar ändå av att växa upp och mogna och leva rättskaffens och relativt lyckligt.
Enligt mig är det nämligen inte särskilt lätt att knäcka en människa. Ständigt klankande fungerar som droppen som urholkar stenen och kan till slut skapa riktigt svåra sår. Andra svåra sår får man av traumatiska händelser av övermäktigt slag.
Och då behöver man verkligen hjälp. Man behöver inte än en gång få höra att man borde vara på något annat sätt än man är.
På denna punkt är terapeuten och patienten ofta oense.
På basis av mina erfarenheter har de flesta terapeuter ingen kunskap om hur man helar svåra sår. De har nog fått läsa om att svåra sår har svåra följder, men de saknar i allmänhet kunskap om hur såren ska helas. De förstår helt enkelt inte vad patienten behöver hjälp med.
Och då fluktuerar deras insatser mellan tigande, gloende, underliga frågor, oförstående (som ofta maskeras som ett låtsasförstående), och direkta uppmaningar att lämna det tråkiga bakom sig och att det nog är något fel på patienten om hen inte har lyckats göra det.
Detta är dubbelt sårande och verkligen katastrofalt om patienten i sin barndom har fått höra väldigt mycket om hur hen borde vara annorlunda.
Det dolda eller öppna budskapet från terapeuten är häpnadsväckande ofta: ”Du reagerar fel, du tänker fel, du ska förändras.”
Om grunden för patientens hjälpbehov är ett reellt trauma blir terapeutens attityd inte bara kränkande utan också livsfarlig.
Denna aspekt på terapi borde studeras grundligt och terapeuterna borde få hjälp med att utveckla särskilda metoder för traumabearbetning.
Alla terapeuter behöver förstås inte veta allt, men alla terapeuter måste veta att trauma kräver särskild kunskap - man får inte låta en patient gå kvar som tydligt har problem som man inte har en aning om. Man måste remittera.
Det här säger jag på basis av mycket trista erfarenheter. Jag blev aldrig remitterad trots att ingen av mina terapeuter visste vad jag talade om. I efterskott känns det verkligt chockerande. Då måste man bara på något sätt hålla sig på benen. Det var fullt sjå.