(Det tar sin lilla tid att lära sig hur man gör)
Idag ska jag skriva om David Smail.
Jag kollade honom på nätet och där stod det att han hör till den antipsykiatriska gruppen (med tex RD Laing och Thomas Szazs) och att han anser att det är samhällets fel att vi mår dåligt.
Det lät väldigt fyrkantigt och jag öppnade hans bok Why Therapy Doesn´t Work (innehållande två böcker från 80-talet i nu samlingsutgåva 2001) utan större entusiasm.
Fastnade och slukade boken, kunde inte sluta läsa. Tänk att jag aldrig har hört talas om denna person tidigare! Det säger någonting om hur etablissemanget fungerar. När jag någon gång i början av 90-talet noterade att inte en enda av Alice Millers böcker fanns på läslistan för blivande psykiatrer vid Helsingfors Universitet och frågade en amanuens på kursbiblioteket hur det kunde komma sig svarade hon: "Det finns så många andra som säger de där sakerna lika bra!" Jag var så blyg den tiden så jag ställde henne inte mot väggen med "Aj, vem då? Jag har inte hittat dem."
En av våra allra största psykiatriska experter sa om Alice Miller i en tv-intervju: "Nå, inte är det väl något annat fel med henne än att hon är så tvärsäker." Hur slarvigt får man avfärda sina kolleger? Svar: Hur slarvigt som helst. Just så slarvigt avfärdas David Smail i de artiklar jag läste på nätet. Skyller på samhället. Just så. Garanterat vill ingen läsa honom idag efter ett sådant omdöme.
Men det är nog inte alls det David Smail gör. Hans huvudpoäng är precis densamma som Alice Millers, nämligen att patientens erfarenheter är verkliga.
Om man blir slagen gör det ont - typ. Och det man behöver när det gör ont är en annan människa som förstår att det gör ont och som - ifall det behövs - tillhandahåller plåster.
Man behöver inte någon som insinuerar att det inte borde göra ont och att det egentligen är ditt eget fel att det gör ont, det är något underligt konstigt mystiskt fel på dig när det gör ont.
"Vad är nu det där att gråta för?" "Du ska inte störa oss andra med dina bekymmer." etc.
Alice Miller blev en kort tid väldigt berömd, tills etablissemanget hade hunnit förtiga henne, David Smail blev inte alls berömd. Jag är imponerad över att hans böcker ger ut i nyutgåvor. De är mycket bra! Finns flera stycken. Jag har bara läst en.
Skriver mer när jag hinner. Hoppas på kommentarer!
Idag ska jag skriva om David Smail.
Jag kollade honom på nätet och där stod det att han hör till den antipsykiatriska gruppen (med tex RD Laing och Thomas Szazs) och att han anser att det är samhällets fel att vi mår dåligt.
Det lät väldigt fyrkantigt och jag öppnade hans bok Why Therapy Doesn´t Work (innehållande två böcker från 80-talet i nu samlingsutgåva 2001) utan större entusiasm.
Fastnade och slukade boken, kunde inte sluta läsa. Tänk att jag aldrig har hört talas om denna person tidigare! Det säger någonting om hur etablissemanget fungerar. När jag någon gång i början av 90-talet noterade att inte en enda av Alice Millers böcker fanns på läslistan för blivande psykiatrer vid Helsingfors Universitet och frågade en amanuens på kursbiblioteket hur det kunde komma sig svarade hon: "Det finns så många andra som säger de där sakerna lika bra!" Jag var så blyg den tiden så jag ställde henne inte mot väggen med "Aj, vem då? Jag har inte hittat dem."
En av våra allra största psykiatriska experter sa om Alice Miller i en tv-intervju: "Nå, inte är det väl något annat fel med henne än att hon är så tvärsäker." Hur slarvigt får man avfärda sina kolleger? Svar: Hur slarvigt som helst. Just så slarvigt avfärdas David Smail i de artiklar jag läste på nätet. Skyller på samhället. Just så. Garanterat vill ingen läsa honom idag efter ett sådant omdöme.
Men det är nog inte alls det David Smail gör. Hans huvudpoäng är precis densamma som Alice Millers, nämligen att patientens erfarenheter är verkliga.
Om man blir slagen gör det ont - typ. Och det man behöver när det gör ont är en annan människa som förstår att det gör ont och som - ifall det behövs - tillhandahåller plåster.
Man behöver inte någon som insinuerar att det inte borde göra ont och att det egentligen är ditt eget fel att det gör ont, det är något underligt konstigt mystiskt fel på dig när det gör ont.
"Vad är nu det där att gråta för?" "Du ska inte störa oss andra med dina bekymmer." etc.
Alice Miller blev en kort tid väldigt berömd, tills etablissemanget hade hunnit förtiga henne, David Smail blev inte alls berömd. Jag är imponerad över att hans böcker ger ut i nyutgåvor. De är mycket bra! Finns flera stycken. Jag har bara läst en.
Skriver mer när jag hinner. Hoppas på kommentarer!