Idag ska jag fortsätta skriva om saker som David Smail har aktualiserat med boken Why Therapy Doesn´t Work, som är en samlingsvolym från 2001 och innehåller två av hans böcker från 80-talet.
Han ställer sig bl a mycket skeptisk till möjligheten att få patienten - eller vem som helst för den delen - att bli någonting annat än det hen är. Alltså begreppet förändring (change) som är något av en påbud och ett honnörsord inom de flesta psykiatriska skolor menar han är ett uttryck för ett falskt hopp, en felaktig målsättning och de facto en ren och skär omöjlighet.
Det är som med bantning. Man börjar hundra gånger och påhejad av ivriga experter påbörjar man den ena bantningen efter den andra och vips är man tillbaka där man var. För att man försöker ändra fel saker eller sådant som inte går att ändra.
I min erfarenhet har det varit fråga om en stor osäkerhet om terapins målsättning. Jag trodde när jag började gå i terapi att jag skulle få hjälp. Och det trista var att jag verkligen behövde hjälp med mycket svåra livstrauman. Det är - så vitt jag förstår någonting - orsaken till att jag reagerade så häftigt och så negativt på att mina terapeuter inte verkade vilja hjälpa mig. I stället ville de få mig att inse att det var något förfärligt fel på min familj och mig själv och för att nånting skulle bli bättre i mitt fall så borde jag bli en annan person. Ingenting som var jag dög. Att jag behövde hjälp tycktes inte föresväva mina terapeuter. Eller så tänkte de att om de kritiserar mig för allt jag säger och undviker att bry sig om de problem som jag helt uppenbart väldigt gärna vill tala om, så hjälper det mig att bli en annan människa.
Detta förhållningssätt finns inskrivet i sgs alla psykiatriska teorier, det var ingenting som mina terapeuter hittade på av elakhet eller okunnighet. Nejdå, de arbetade efter yrkets principer. Man ska inte tro på patienten, patienten vet ingenting, eller i alla fall väldigt lite, patienten försöker smita ifrån sina "riktiga" problem, så man ska inte höra på vad patienten säger utan hela tiden grubbla på vad som ligger bakom det som patienten säger. Det är en verkligt mördande metod och i svåra traumafall är metoden direkt livsfarlig.
Patienten kämpar för att formulera sig så sant och så väl som möjligt och darrar av förtvivlan för att minnena gör så ont - och när denna ansträngning stöter på ett kyligt misstroende och möts med hånfulla kommentarer som handlar om nånting helt annat än det som patienten har försökt formulera - ja, då får man bara tacka sin skapare om man överlever...
Det var det här jag menade när jag i mitt förra inlägg poängterade att Smail - och Miller - hävdar att patientens erfarenheter är verkliga och inte beroende av några defekter hos patienten som terapeuten ska upptäcka och korrigera och förändra.
Inte mera idag. Kommentera gärna.
Han ställer sig bl a mycket skeptisk till möjligheten att få patienten - eller vem som helst för den delen - att bli någonting annat än det hen är. Alltså begreppet förändring (change) som är något av en påbud och ett honnörsord inom de flesta psykiatriska skolor menar han är ett uttryck för ett falskt hopp, en felaktig målsättning och de facto en ren och skär omöjlighet.
Det är som med bantning. Man börjar hundra gånger och påhejad av ivriga experter påbörjar man den ena bantningen efter den andra och vips är man tillbaka där man var. För att man försöker ändra fel saker eller sådant som inte går att ändra.
I min erfarenhet har det varit fråga om en stor osäkerhet om terapins målsättning. Jag trodde när jag började gå i terapi att jag skulle få hjälp. Och det trista var att jag verkligen behövde hjälp med mycket svåra livstrauman. Det är - så vitt jag förstår någonting - orsaken till att jag reagerade så häftigt och så negativt på att mina terapeuter inte verkade vilja hjälpa mig. I stället ville de få mig att inse att det var något förfärligt fel på min familj och mig själv och för att nånting skulle bli bättre i mitt fall så borde jag bli en annan person. Ingenting som var jag dög. Att jag behövde hjälp tycktes inte föresväva mina terapeuter. Eller så tänkte de att om de kritiserar mig för allt jag säger och undviker att bry sig om de problem som jag helt uppenbart väldigt gärna vill tala om, så hjälper det mig att bli en annan människa.
Detta förhållningssätt finns inskrivet i sgs alla psykiatriska teorier, det var ingenting som mina terapeuter hittade på av elakhet eller okunnighet. Nejdå, de arbetade efter yrkets principer. Man ska inte tro på patienten, patienten vet ingenting, eller i alla fall väldigt lite, patienten försöker smita ifrån sina "riktiga" problem, så man ska inte höra på vad patienten säger utan hela tiden grubbla på vad som ligger bakom det som patienten säger. Det är en verkligt mördande metod och i svåra traumafall är metoden direkt livsfarlig.
Patienten kämpar för att formulera sig så sant och så väl som möjligt och darrar av förtvivlan för att minnena gör så ont - och när denna ansträngning stöter på ett kyligt misstroende och möts med hånfulla kommentarer som handlar om nånting helt annat än det som patienten har försökt formulera - ja, då får man bara tacka sin skapare om man överlever...
Det var det här jag menade när jag i mitt förra inlägg poängterade att Smail - och Miller - hävdar att patientens erfarenheter är verkliga och inte beroende av några defekter hos patienten som terapeuten ska upptäcka och korrigera och förändra.
Inte mera idag. Kommentera gärna.