Det är intressant att studera de stora psykiatriska mästarna och särskilt förstås Sigmund Freud, som var den som drog det längsta strået i kampen om åsiktshegemonin och som än idag är den historiska person som man mest allmänt hänvisar till när man talar om grunderna för psykiatrin.
(Nu använder jag ordet psykiatri för att beteckna hela Läran om det mänskliga psyket. Det är väldigt inexakt, för med psykiatri idag menar man Läran om läkemedels inverkan på den mänskliga hjärnan - ungefär - och det är en helt annan sak. Jag använder termen psykiatri för att beteckna Läran om det mänskliga psyket.)
Freud var inte först och inte var han sist heller, men han vann.
Det som sticker en lekman i ögonen är att ett av hans mest användbara bidrag till psykiatrin bestod i tanken att patienten gör motstånd mot att bli frisk.
Att det var en teori som på ett bekvämt sätt befriade terapeuten från ansvar för terapins förlopp har undgått många människor.
Om patienten protesterade mot terapeutens tolkningar så berodde det på att patienten gjorde motstånd mot att bli frisk, eller mot terapeuten i största allmänhet, av trots, lättja, vägran att se sanningen i vitögat osv. Det kunde inte tänkas vara så att terapeuten helt enkelt hade fel och att det var därför patienten protesterade. Tvärtom: Ju mera patienten protesterade desto mera rätt hade terapeuten.
Det är häpnadsväckande hur denna teori eller detta tänkesätt har slagit rot i gemene mans värld.
Var och en som någon gång har klagat på sin terapeut eller försökt säga att vården inte har varit vad den borde har märkt hur en sådan åsikt faller på hälleberget. En renlärig terapeut kan inte ha fel, hur fel han än uppenbart har. En patient, däremot, gör motstånd, det vet alla.
Jag ska framöver gå närmare in på de många skyddande teorier som Freud skapade, teorier som skyddar terapeuten och skjuter över ansvaret på patienten. Det är lite skakande att vi i vårt samhälle är så villiga att tro på det, trots att vi minsann annars skämtar våldsamt om hjärnskrynklare och tjafsproffs.
(Nu använder jag ordet psykiatri för att beteckna hela Läran om det mänskliga psyket. Det är väldigt inexakt, för med psykiatri idag menar man Läran om läkemedels inverkan på den mänskliga hjärnan - ungefär - och det är en helt annan sak. Jag använder termen psykiatri för att beteckna Läran om det mänskliga psyket.)
Freud var inte först och inte var han sist heller, men han vann.
Det som sticker en lekman i ögonen är att ett av hans mest användbara bidrag till psykiatrin bestod i tanken att patienten gör motstånd mot att bli frisk.
Att det var en teori som på ett bekvämt sätt befriade terapeuten från ansvar för terapins förlopp har undgått många människor.
Om patienten protesterade mot terapeutens tolkningar så berodde det på att patienten gjorde motstånd mot att bli frisk, eller mot terapeuten i största allmänhet, av trots, lättja, vägran att se sanningen i vitögat osv. Det kunde inte tänkas vara så att terapeuten helt enkelt hade fel och att det var därför patienten protesterade. Tvärtom: Ju mera patienten protesterade desto mera rätt hade terapeuten.
Det är häpnadsväckande hur denna teori eller detta tänkesätt har slagit rot i gemene mans värld.
Var och en som någon gång har klagat på sin terapeut eller försökt säga att vården inte har varit vad den borde har märkt hur en sådan åsikt faller på hälleberget. En renlärig terapeut kan inte ha fel, hur fel han än uppenbart har. En patient, däremot, gör motstånd, det vet alla.
Jag ska framöver gå närmare in på de många skyddande teorier som Freud skapade, teorier som skyddar terapeuten och skjuter över ansvaret på patienten. Det är lite skakande att vi i vårt samhälle är så villiga att tro på det, trots att vi minsann annars skämtar våldsamt om hjärnskrynklare och tjafsproffs.