Igår, slötittande på Urheiluruutu (Sportrutan), medan korngrynsgröten stod i ugnen (den blev sedermera mycket misslyckad, mera om det på annan plats på denna vida webb), vaknade jag till då en vacker ung man, vars namn jag saligen har glömt, intervjuades om sina fabulösa framgångar som målgörare. Spelet var fotboll, kanske, jo, det var det. Det är ointressant vilket spel det var för hans redogörelse för hur framgången fungerar var det viktigaste och fullkomligt mitt i prick. Jag tror att var och en som någonsin har haft en enda blygsam framgång kände igen sig. Jag gjorde det. På en vackert klingande finska, med det blonda leende som man så ofta träffar på här uppe i norr, sa han ungefär: #Nå, det var nu det att efter det första lyckade målet fick jag mod att försöka igen och så växte modet så småningom och jag vågade försöka ur svåra lägen och så rullade det på.# Jag inser att jag borde gå in på Arenan och kolla citatet exakt. Det är kanske inte så viktigt för det viktiga här är att den unga mannen mycket enkelt och uppriktigt förklarade mekanismen vid framgång. Den där mekanismen som idrottspsykologerna och andra framgångsexperter försöker återskapa för att höja sina adepters prestationsförmåga. I intervjun såg man så tydligt att det som krävdes var a) talang och b) glädje. Förmågan att glädjas åt och ta ut ytterligare glädje ur sin talang. En otroligt enkel mekanism, som inte har att göra med att man upprepar #jag är bra, jag är bra# framför spegeln. Med detta vill jag inte skämma ut idrottspsykologerna, nej, jag tror nog att de har en hel del att komma med. Men jag skulle varmt rekommendera denna intervju som åskådningsundervisningsmaterial. Återkommer med exakt information när jag hunnit kolla på Arenan.
PS. Försökte kolla Arenan, hitta inte inslaget. Om nån råkar ha sett det är jag tacksam för tips och info.
PS. Försökte kolla Arenan, hitta inte inslaget. Om nån råkar ha sett det är jag tacksam för tips och info.