I fortsättningen ska jag försöka sammanfatta mina erfarenheter av psykiatrisk vård och se framåt. Vad borde göras för att förhindra att 30-40% av patienterna får gå utan hjälp?
För det första borde vi städa upp på fältet. Kategorisera alla de oändliga mängder skolor som finns. Göra klart för patienterna att alla dessa skolor finns och vad de innebär. Dra upp fyra huvudlinjer:
1. Mediciner (som i stor utsträckning baserar sig på antaganden och ofullständiga test. Jfr Peter Goetzsche: Deadly Medicine). Trots detta vill många patienter ha medicin. Av olika skäl, säkert. Men inte utan orsak. Ångest och skam och panik gör fysiskt ont. Om patienten inte får någon hjälp med dessa vidriga känslor så är medicin kanske ett sätt att åtminstone överleva.
2. Psykoterapi som syftar till att utreda orsakerna till illamåendet.
3. Psykoterapi som inte intresserar sig för orsaker utan arbetar med här och nu. Försöker rätta till skevheter i patientens beteende i nuläget och i patientens sätt att tänka i nuläget. Dit hör alla de behavioristiska synsätten.
4. Psykoterapi som syftar till att lugna patienten och hoppa över och undvika de känslor som är förknippade med traumat. Dit hör meditation, mindfulness och den allra nyaste Mind and Body Bridging.
Av olika skäl visste jag att nummer två var den variant som jag ville ägna mig åt. Och jag trodde faktiskt att det var den enda skola som fanns. Men jag fick aldrig frågan. Ingen ville veta vad jag ville och ingen ville berätta för mig om sina egna bevekelsegrunder.
Det är en svår chock att efter flera timmar - som ju inte är billiga - eller i värsta fall efter flera år - få veta att man har gått hos helt fel terapeut.
Sådant borde inte få inträffa och inte kan man lasta patienten för det heller. Patienten behöver upplysas. Det behöver finnas en instans som patienten kan vända sig till för att få sina bekymmer evaluerade och råd och anvisningar om vilken terapeut som möjligen kan hjälpa. Om terapirelationen går i stå eller misslyckas bör patienten kunna komma tillbaka till samma instans för förnyad evaluering. Patienten behöver faktiskt hjälp. Det är en poäng som man ofta missar inom psykiatrin. Man har inte lyckats göra klart för sig hur mycket patienten har sig själv att skylla. Väldigt mycket svänger man sig med sentenser som går ut på att patienten smiter, vägrar att ta ansvar osv osv. Det är tungt att vara patient i det läget.
För det första borde vi städa upp på fältet. Kategorisera alla de oändliga mängder skolor som finns. Göra klart för patienterna att alla dessa skolor finns och vad de innebär. Dra upp fyra huvudlinjer:
1. Mediciner (som i stor utsträckning baserar sig på antaganden och ofullständiga test. Jfr Peter Goetzsche: Deadly Medicine). Trots detta vill många patienter ha medicin. Av olika skäl, säkert. Men inte utan orsak. Ångest och skam och panik gör fysiskt ont. Om patienten inte får någon hjälp med dessa vidriga känslor så är medicin kanske ett sätt att åtminstone överleva.
2. Psykoterapi som syftar till att utreda orsakerna till illamåendet.
3. Psykoterapi som inte intresserar sig för orsaker utan arbetar med här och nu. Försöker rätta till skevheter i patientens beteende i nuläget och i patientens sätt att tänka i nuläget. Dit hör alla de behavioristiska synsätten.
4. Psykoterapi som syftar till att lugna patienten och hoppa över och undvika de känslor som är förknippade med traumat. Dit hör meditation, mindfulness och den allra nyaste Mind and Body Bridging.
Av olika skäl visste jag att nummer två var den variant som jag ville ägna mig åt. Och jag trodde faktiskt att det var den enda skola som fanns. Men jag fick aldrig frågan. Ingen ville veta vad jag ville och ingen ville berätta för mig om sina egna bevekelsegrunder.
Det är en svår chock att efter flera timmar - som ju inte är billiga - eller i värsta fall efter flera år - få veta att man har gått hos helt fel terapeut.
Sådant borde inte få inträffa och inte kan man lasta patienten för det heller. Patienten behöver upplysas. Det behöver finnas en instans som patienten kan vända sig till för att få sina bekymmer evaluerade och råd och anvisningar om vilken terapeut som möjligen kan hjälpa. Om terapirelationen går i stå eller misslyckas bör patienten kunna komma tillbaka till samma instans för förnyad evaluering. Patienten behöver faktiskt hjälp. Det är en poäng som man ofta missar inom psykiatrin. Man har inte lyckats göra klart för sig hur mycket patienten har sig själv att skylla. Väldigt mycket svänger man sig med sentenser som går ut på att patienten smiter, vägrar att ta ansvar osv osv. Det är tungt att vara patient i det läget.