"När min fru Valery dog och jag hade det så svårt så tyckte mina vänner att jag skulle söka professionell hjälp. Jag tyckte inte att jag skulle det, men så småningom gav jag med mig. Terapeuten ville att jag skulle tala om hur arg jag var och hur jag hatade min fru, men det enda jag ville var att få tala om hur underbar hon var och hur jag saknade henne. Jag stod inte ut mer än en timme." (Kommissarie Lewis, TV1 13.9.14 kl 22.00 - citat ur minnet).
Jag fick tårar i ögonen när jag hörde Lewis säga det där. Det är ett klassiskt exempel på hur fel det kan gå i terapisituationen när det gäller sorg.
Säkert är Freud inte ensam skyldig, men nog har han sitt finger med i spelet. Det var han som satte till pappers att patienten idealiserar sina döda närmaste. Och i ett århundrade framåt har varje traumapatient fått känna på detta. Du ska inte våga påstå att din döda bror eller syster eller far eller mor var underbar. Det lilla leendet i terapeutens ögon, det lilla ironiska allvetande leendet kan ta livet av den bästa.
1996 grundades Traumaterapicentralen och man får hoppas att terapeuterna där har en annan kunskap och kan bryta den sekellånga traditionen.
Det är mycket man måste kämpa emot.
Idag har man mildrat begreppet patologisk sorg och kallar det numera för komplicerad sorg.
Man har - såsom även Freud - en idé om att sorg ska gå över. Går den inte över på två veckor (DSM-5) så är något fel... Det florerar en massa teorier om var det är för fel på den som sörjer länge.
Var och en som någonsin har drabbats av svår sorg kan inte annat än le - ibland överseende, ibland förtvivlat, ibland rasande, ibland uppgivet sorgset - och lova sig själv att åtminstone aldrig tala med en terapeut om saken. (Kanske Traumaterapicentralen har förändrat praxis, jag vet inte, det som jag vet är att de flesta "vanliga" terapeuter vanligtvis inte har en aning).
Man kan fråga sig vad det beror på att sorg är mänsklig känsla som psykiatrin väldigt gärna verkar vilja patologisera.
Min egen personliga lilla teori är att det patriarkala kapitalistiska västerländska samhället inte ifrågasätter krig, utan oförtrutet skolar samtliga sina unga män till kanonmat. De undervisas inte i fredsstrategier, förhandlingsmetodik eller diplomati, de får lära sig att sätta hårt mot hårt. De förutsätts förstå att de ska ge sitt liv för fosterlandet om det kniper.
De som inte förstår det och inte går med på det har genom historien behandlats på alla möjliga brutala sätt. Och psykiatrins representanter har villigt (eller möjligen väldigt ovilligt) ställt upp och noga studerat vad det är för fel på dem som inte klarar krig. (Jfr Ville Kivimäki: Murtuneet mielet 2013).
Eftersom krig anses vara något som bara blåögda dumskallar tror att vi ska klara oss utan så är det viktigt att dödens betydelse förnekas. Detta sker på flera fronter, bl a kyrkan går ivrigt in för att påstå att vi har det eviga livet att vänta. Och psykiatrin förklarar att människor som tar döden alldeles för allvarligt är sjuka. Det är inte utan konsekvenser.
Jag fick tårar i ögonen när jag hörde Lewis säga det där. Det är ett klassiskt exempel på hur fel det kan gå i terapisituationen när det gäller sorg.
Säkert är Freud inte ensam skyldig, men nog har han sitt finger med i spelet. Det var han som satte till pappers att patienten idealiserar sina döda närmaste. Och i ett århundrade framåt har varje traumapatient fått känna på detta. Du ska inte våga påstå att din döda bror eller syster eller far eller mor var underbar. Det lilla leendet i terapeutens ögon, det lilla ironiska allvetande leendet kan ta livet av den bästa.
1996 grundades Traumaterapicentralen och man får hoppas att terapeuterna där har en annan kunskap och kan bryta den sekellånga traditionen.
Det är mycket man måste kämpa emot.
Idag har man mildrat begreppet patologisk sorg och kallar det numera för komplicerad sorg.
Man har - såsom även Freud - en idé om att sorg ska gå över. Går den inte över på två veckor (DSM-5) så är något fel... Det florerar en massa teorier om var det är för fel på den som sörjer länge.
Var och en som någonsin har drabbats av svår sorg kan inte annat än le - ibland överseende, ibland förtvivlat, ibland rasande, ibland uppgivet sorgset - och lova sig själv att åtminstone aldrig tala med en terapeut om saken. (Kanske Traumaterapicentralen har förändrat praxis, jag vet inte, det som jag vet är att de flesta "vanliga" terapeuter vanligtvis inte har en aning).
Man kan fråga sig vad det beror på att sorg är mänsklig känsla som psykiatrin väldigt gärna verkar vilja patologisera.
Min egen personliga lilla teori är att det patriarkala kapitalistiska västerländska samhället inte ifrågasätter krig, utan oförtrutet skolar samtliga sina unga män till kanonmat. De undervisas inte i fredsstrategier, förhandlingsmetodik eller diplomati, de får lära sig att sätta hårt mot hårt. De förutsätts förstå att de ska ge sitt liv för fosterlandet om det kniper.
De som inte förstår det och inte går med på det har genom historien behandlats på alla möjliga brutala sätt. Och psykiatrins representanter har villigt (eller möjligen väldigt ovilligt) ställt upp och noga studerat vad det är för fel på dem som inte klarar krig. (Jfr Ville Kivimäki: Murtuneet mielet 2013).
Eftersom krig anses vara något som bara blåögda dumskallar tror att vi ska klara oss utan så är det viktigt att dödens betydelse förnekas. Detta sker på flera fronter, bl a kyrkan går ivrigt in för att påstå att vi har det eviga livet att vänta. Och psykiatrin förklarar att människor som tar döden alldeles för allvarligt är sjuka. Det är inte utan konsekvenser.