I Ulla-Lena Lundbergs bok Kungens Anna finns en otroligt stark scen alldeles i början. Kungen själv har sprängts i bitar – han var expert på att desarmera minor i den åländska skärgården och som ålänningarna senare sa: ”Man kan aldrig vara nog försiktig sa Kungen när han flög i luften”. (Citat ur minnet). Kungens Anna var fyra år gammal när det hände.
När grannfrun samma kväll i stickmörkret skulle leta sig fram till Kungens stuga trodde hon att ön hade invaderats av spöken. Ett fruktansvärt vrål ekade ut över vattnet. Men grannfrun var inte skrajsen av sig, hon gick mot ljudet och fann lilla fyraåriga Anna tjutande av smärta. Hon hade sprungit ut och stod vid stranden och bara skrek. Hennes underbara pappa var död, Kungen var död, och livet tog en helt annan vändning. Annas sorg var utan gräns.
(Inom parentes sagt så är Kungens Anna med på min otroligt korta lista över världens bästa böcker. På den listan finns bara tre titlar: Kungens Anna, Katrina och Hundra år av ensamhet).
Annas skrik är sinnebilden för den djupa förståelse för sorg som jag finner hos Ulla-Lena Lundberg. Så gräslig är sorgen. Avgrundsvrålet är dess rätta uttryck.
Annas sorg blev snabbt tystad. Inga fler vrål. Läs! Det är en fantastisk bok.
Jag ville introducera denna lilla historia för jag tänker att det på detta stadium av min blogg vore lämpligt att beskriva den metod som till slut hjälpte mig.
Som jag tidigare sagt så tog det mig åtta år att läka mina psykiska sår. Så länge behövde jag ofta ta till Stettbacher/Jenson. Men man måste komma ihåg att jag vid det laget hade ett nytt trauma i tillägg till det ursprungliga som jag sökte hjälp för. Det nya traumat var den så kallade vården. Jag är mycket ledsen över att jag måste säga att det var så.
Fortsättning följer.
När grannfrun samma kväll i stickmörkret skulle leta sig fram till Kungens stuga trodde hon att ön hade invaderats av spöken. Ett fruktansvärt vrål ekade ut över vattnet. Men grannfrun var inte skrajsen av sig, hon gick mot ljudet och fann lilla fyraåriga Anna tjutande av smärta. Hon hade sprungit ut och stod vid stranden och bara skrek. Hennes underbara pappa var död, Kungen var död, och livet tog en helt annan vändning. Annas sorg var utan gräns.
(Inom parentes sagt så är Kungens Anna med på min otroligt korta lista över världens bästa böcker. På den listan finns bara tre titlar: Kungens Anna, Katrina och Hundra år av ensamhet).
Annas skrik är sinnebilden för den djupa förståelse för sorg som jag finner hos Ulla-Lena Lundberg. Så gräslig är sorgen. Avgrundsvrålet är dess rätta uttryck.
Annas sorg blev snabbt tystad. Inga fler vrål. Läs! Det är en fantastisk bok.
Jag ville introducera denna lilla historia för jag tänker att det på detta stadium av min blogg vore lämpligt att beskriva den metod som till slut hjälpte mig.
Som jag tidigare sagt så tog det mig åtta år att läka mina psykiska sår. Så länge behövde jag ofta ta till Stettbacher/Jenson. Men man måste komma ihåg att jag vid det laget hade ett nytt trauma i tillägg till det ursprungliga som jag sökte hjälp för. Det nya traumat var den så kallade vården. Jag är mycket ledsen över att jag måste säga att det var så.
Fortsättning följer.