Faran med att inte få adekvat hjälp blir tydlig om man jämför med somatiska skador. Om patienten har brutit benet så hjälper det föga att lappa hans tänder och sköta om hans finnar.
När en psykiatrisk patient söker vård bör följande inträffa:
1. Bör utredas varför han har kommit. Det sker bäst genom att fråga patienten och lyssna på vad han svarar.
2. Bör utredas vilken terapeut och vilken terapeutisk skola som bäst skulle kunna hjälpa patienten.
3. När vården inleds måste terapeuten ovillkorligen förklara för patienten hur terapin ska gå till, vad som förväntas av patienten och enligt vilka principer vården förverkligas. Och dessutom vad man önskar uppnå och vad man anser att är realistiskt. Det ger patienten en rimlig chans att förstå och bedöma situationen.
4. OM det inträffar att den terapeut som valts inte visar sig vara lämplig bör patienten få en remiss till en annan terapeut. Ansvaret för detta kan inte falla på patienten. Det är väldigt svårt att säga till en terapeut att man vill sluta och de flesta terapeuter i min erfarenhet insinuerar genast att patienten smiter eller annars bara far med osanning. Terapeuterna slåss för att få behålla sina patienter hur lite de än kan göra för dem. Det är begripligt, patienterna är deras levebröd, men från patientens synvinkel är det mycket illa. Och allmänmänskligt sett är det moraliskt förkastligt.
I mitt fall förverkligades punkt 1.
Jag var så naiv så jag trodde att allting funkade ungefär som på den somatiska sidan. Dvs att efter att utredningen av hjälpbehov var klar så skulle jag få vård, och om den person som jag råkade gå till inte visste något om mina bekymmer så skulle jag omedelbart få en remiss till en annan terapeut eller till en expert. Alltså utgick jag naturligtvis från att den terapeut som inte gav någon remiss hade de erforderliga kunskaperna för att hjälpa mig. Det var väldigt svårt och nedbrytande att långsamt inse att terapeuten inte hade en aning om vad jag talade om. Och ännu mer nedbrytande var det att terapeuten lät förstå att orsaken till att ingen hjälp syntes till berodde på att jag inte "kunde ta emot" hjälp. En terapeut blev jättesårad av att jag inte blev hjälpt av hans med förlov sagt okunniga och tafatta åtgärder, som gjorde mig om möjligt ännu mer förtvivlad än jag varit innan jag kom. Han förklarade länge och ingående att alla människor har svårigheter i livet och att jag borde förstå det och genast förlåta alla dem som inte hjälpte mig. Jag kröp på alla fyra när jag äntligen hade kraft att sluta försöka förklara någonting för honom.
I många många år kröp jag på alla fyra. Om jag inte hade hittat Stettbacher och Jenson (se föreg inlägg) satt jag inte här idag.
- Du måste nog ha haft osedvanlig otur, är den normala teorin som jag får höra när jag berättar om detta.
Nej jag hade inte osedvanlig otur. Jag gick enbart till officiellt godkända och legitimerade terapeuter, flera av dem ansågs mycket bra, jag fick flera rekommendationer som jag följde upp. Ingen visste någonting om mina bekymmer och ingen medgav att de inte visste någonting.
Nu ska jag inte vara orättvis: visst var det någon enstaka som medgav att kunskap fattades, men det skedde med en axelryckning, ingen remiss fick jag, jag bara skickades ut på gatan med beskedet att jag inte kunde få hjälp.
I det ljuset är det synnerligen svårt att smälta att man inom vården låter förstå att ingen kunskap egentligen behövs. Det viktigaste är att personkemin fungerar, upprepas det om och om för mig. Det enda patienten behöver är att få tala med en empatisk människa som lyssnar.
Fel. Väldigt fel. Empatin och lyssnandet har sina definitiva gränser. För det första: Patienten klarar inte av att tala med en människa - hon får vara hur empatisk som helst - som inte förstår vad patienten säger. Som gör stora ögon när patienten berättar om helt vanliga allmänmänskliga reaktioner på trauma, tex. För det andra: Den empatiska terapeuten kan inte vara empatisk om han inte förstår vad saken gäller.
Den enda bot som finns i den situationen är kunskap. Osannolikt många terapeuter saknar kunskap. Hur det kan komma sig är lätt att ta reda på om man orkar plöja igenom litteraturen.
Det vets för lite inom psykiatrin, eller kanske hellre: det vets fel saker.
När en psykiatrisk patient söker vård bör följande inträffa:
1. Bör utredas varför han har kommit. Det sker bäst genom att fråga patienten och lyssna på vad han svarar.
2. Bör utredas vilken terapeut och vilken terapeutisk skola som bäst skulle kunna hjälpa patienten.
3. När vården inleds måste terapeuten ovillkorligen förklara för patienten hur terapin ska gå till, vad som förväntas av patienten och enligt vilka principer vården förverkligas. Och dessutom vad man önskar uppnå och vad man anser att är realistiskt. Det ger patienten en rimlig chans att förstå och bedöma situationen.
4. OM det inträffar att den terapeut som valts inte visar sig vara lämplig bör patienten få en remiss till en annan terapeut. Ansvaret för detta kan inte falla på patienten. Det är väldigt svårt att säga till en terapeut att man vill sluta och de flesta terapeuter i min erfarenhet insinuerar genast att patienten smiter eller annars bara far med osanning. Terapeuterna slåss för att få behålla sina patienter hur lite de än kan göra för dem. Det är begripligt, patienterna är deras levebröd, men från patientens synvinkel är det mycket illa. Och allmänmänskligt sett är det moraliskt förkastligt.
I mitt fall förverkligades punkt 1.
Jag var så naiv så jag trodde att allting funkade ungefär som på den somatiska sidan. Dvs att efter att utredningen av hjälpbehov var klar så skulle jag få vård, och om den person som jag råkade gå till inte visste något om mina bekymmer så skulle jag omedelbart få en remiss till en annan terapeut eller till en expert. Alltså utgick jag naturligtvis från att den terapeut som inte gav någon remiss hade de erforderliga kunskaperna för att hjälpa mig. Det var väldigt svårt och nedbrytande att långsamt inse att terapeuten inte hade en aning om vad jag talade om. Och ännu mer nedbrytande var det att terapeuten lät förstå att orsaken till att ingen hjälp syntes till berodde på att jag inte "kunde ta emot" hjälp. En terapeut blev jättesårad av att jag inte blev hjälpt av hans med förlov sagt okunniga och tafatta åtgärder, som gjorde mig om möjligt ännu mer förtvivlad än jag varit innan jag kom. Han förklarade länge och ingående att alla människor har svårigheter i livet och att jag borde förstå det och genast förlåta alla dem som inte hjälpte mig. Jag kröp på alla fyra när jag äntligen hade kraft att sluta försöka förklara någonting för honom.
I många många år kröp jag på alla fyra. Om jag inte hade hittat Stettbacher och Jenson (se föreg inlägg) satt jag inte här idag.
- Du måste nog ha haft osedvanlig otur, är den normala teorin som jag får höra när jag berättar om detta.
Nej jag hade inte osedvanlig otur. Jag gick enbart till officiellt godkända och legitimerade terapeuter, flera av dem ansågs mycket bra, jag fick flera rekommendationer som jag följde upp. Ingen visste någonting om mina bekymmer och ingen medgav att de inte visste någonting.
Nu ska jag inte vara orättvis: visst var det någon enstaka som medgav att kunskap fattades, men det skedde med en axelryckning, ingen remiss fick jag, jag bara skickades ut på gatan med beskedet att jag inte kunde få hjälp.
I det ljuset är det synnerligen svårt att smälta att man inom vården låter förstå att ingen kunskap egentligen behövs. Det viktigaste är att personkemin fungerar, upprepas det om och om för mig. Det enda patienten behöver är att få tala med en empatisk människa som lyssnar.
Fel. Väldigt fel. Empatin och lyssnandet har sina definitiva gränser. För det första: Patienten klarar inte av att tala med en människa - hon får vara hur empatisk som helst - som inte förstår vad patienten säger. Som gör stora ögon när patienten berättar om helt vanliga allmänmänskliga reaktioner på trauma, tex. För det andra: Den empatiska terapeuten kan inte vara empatisk om han inte förstår vad saken gäller.
Den enda bot som finns i den situationen är kunskap. Osannolikt många terapeuter saknar kunskap. Hur det kan komma sig är lätt att ta reda på om man orkar plöja igenom litteraturen.
Det vets för lite inom psykiatrin, eller kanske hellre: det vets fel saker.