Igår i Hufvudstadsbladet (26.9.14) rapporterade Tua Ranninen från Hanaholmens pågående symposium om minnet.
Professor Johan Eriksson från Helsingfors universitet har studerat traumatiska minnen och deras inverkan på vår hälsa. I hans undersökning deltog 13000 personer som under våra senaste krig blev skickade till Sverige för att undgå hunger och svält och krigets fasor.
Det visade sig att krigsbarnen hade 70 % mera hjärt- och kärlsjukdomar och 50 % mera diabetes än andra. Vad beträffar psykiska besvär, inte minst depression, var krigsbarnen något mer utsatta än normalpopulationen.
Man kan med andra ord söka efter andra orsaker till att människor drabbas av somatiska sjukdomar än att de äter fel och låter bli att röra på sig.
”De här uppgifterna begränsar sig inte bara till krigsbarnen. Överallt i världen utsätts barn för traumatiserande upplevelser.
- Vi kan räkna med att läkemedelsfirmorna småningom utvecklar mediciner som sänker nivån på stresshormonet kortisol, säger han.”
Så slutar artikeln.
Jag känner Tua Ranninen på basis av hennes reportage i Hbl och jag känner henne som en vettig människa. Ska vi förstå att det sista citatet är ironiskt eller rent av satiriskt?
Jag förstår att en journalist ska citera sina sagesmän korrekt och jag tror helt säkert att Johan Eriksson sa sådär. Men min undran är: borde inte journalisten då ställa några följdfrågor? Eller klargöra för läsaren att Johan Eriksson kanske var ironisk.
OM folk lider alldeles oerhört av någonting- brukar man inte då gå in för förebyggande verksamhet? OM krig och traumatiska upplevelser har dessa följder – vilket de alldeles säkert har, det har påvisats flera gånger i olika undersökningar – borde man då inte gå in för att satsa allt på fredsforskning och barnskydd? Att komma med en kommentar om att läkemedelsindustrin nog kommar att slå mynt av det här är väldigt cyniskt. Läsaren borde få veta om han ska ta professorn på allvar.
Med risk för att morgonkaffet annars fastnar i vrångstrupen. Det gjorde det för mig.
Men jag är kanske en ovanligt blödig och högkänslig person? Nej, det är jag inte, i alla fall inte enligt definitionerna i Elaine N Arons bok Den högkänsliga människan, som jag just har läst och som jag ska återkomma till.
I det här sammanhanget vill jag gärna tipsa om en av de starkaste böcker jag har läst om frågan om krig och fred. Den heter On Killing och är skriver av en amerikansk stammis. Lieutenant Colonel Dave Grossman. Boken har undertiteln The Psychological Cost of Learning to Kill in War and Society. Den boken är ett strålande argument för fred och den är också menad att vara det. Helt förstummande med tanke på att författaren är pensionerad från US Army. (Boken kom 2008, vill jag minnas, hittar den inte nu, mina bokhyllor befinner sig i ett oändligt kaos pga byggnation på vinden - dit de så småningom ska flyttas.)