Jag är lite dålig på det här med att sätta länkar men jag ska försöka. Jag har hittat en blogg på Psychology Today som heter The Squeaky Wheel Blog - jag lyckas inte länka till den, men den hittas säkert på namnet. De intressanta artiklarna handlar just nu om att bli avvisad och vilka effekter det har.
Det har visat sig - på basis av en läsarundersökning - att de allra hårdaste och flesta avvisandena inträffar i "middle school" alltså just i tonårsskarven.
Det har också visat sig att avvisande känns i hjärnan i samma centra som fysisk smärta.
Jaha och vart vill jag komma? Jo, jag vill komma till att detta är abc. Undersökningar och resultat som hänför sig till grundläggande kunskap om människan. Som man år 2014 presenterar som intressanta forskningsresultat. (Läsarundersökningen sägs inte vara vetenskaplig, och det är den ju inte heller).
Denna tanke väcker en svår sorg hos mig.
När jag började gå i terapi år 1976 så berodde det på att jag var helt övertygad om att jag skulle få hjälp av välutbildade och humanistiskt skolade personer som visste någonting väsentligt om människans psyke.
Varför trodde jag det? Jo, för så sades det i det som jag numera har börjar kalla den psykologiska eller psykiatriska propagandan. Det sades inte ett ord om hur litet man visste, hur fördomsfull man var och framförallt inte ett ord om hur brutal man ansåg sig ha rätt att vara mot hjälpsökande.
Jo, det sades att det var tungt att gå i terapi, jodå, det läts förstå att man behövde särskilda egenskaper, man utlovades medlemskap i en exklusiv klubb: "Dom som vet". Fortfarande sportar psykiatrin (jag använder termen "felaktigt" för att beteckna alla som arbetar med vårt psyke) med att förklara att man måste ha särskilda egenskaper och vara särskilt uthållig för att uthärda den exklusiva vården. Man bekymrar sig inte särskilt för populasen, dvs dem som saknar dessa exklusiva egenskaper, alla kan inte hjälpas. 60-70% anses vara ett gott resultat. Flere av de frälsta tror att siffran är betydligt lägre. Ska det vara en exklusiv klubb så ska ju inte vem som helst klara inträdet.
Ja, dessvärre föll jag i farstun. Jag insåg inte hur det var fatt. Och när jag sedan hade blivit illa och okunnigt behandlad ett tag så hade jag nya problem ovanpå de gamla och det var ännu lättare att övertyga mig om att jag var ett hopplöst fall som ingen kunde hjälpa. Jag var sårad och arg och uppbragt. Det tog mig många år att inse att en psykiatrisk patient inte får vara sårad och arg och uppbragt. Mera om det en annan gång.
,
Det har visat sig - på basis av en läsarundersökning - att de allra hårdaste och flesta avvisandena inträffar i "middle school" alltså just i tonårsskarven.
Det har också visat sig att avvisande känns i hjärnan i samma centra som fysisk smärta.
Jaha och vart vill jag komma? Jo, jag vill komma till att detta är abc. Undersökningar och resultat som hänför sig till grundläggande kunskap om människan. Som man år 2014 presenterar som intressanta forskningsresultat. (Läsarundersökningen sägs inte vara vetenskaplig, och det är den ju inte heller).
Denna tanke väcker en svår sorg hos mig.
När jag började gå i terapi år 1976 så berodde det på att jag var helt övertygad om att jag skulle få hjälp av välutbildade och humanistiskt skolade personer som visste någonting väsentligt om människans psyke.
Varför trodde jag det? Jo, för så sades det i det som jag numera har börjar kalla den psykologiska eller psykiatriska propagandan. Det sades inte ett ord om hur litet man visste, hur fördomsfull man var och framförallt inte ett ord om hur brutal man ansåg sig ha rätt att vara mot hjälpsökande.
Jo, det sades att det var tungt att gå i terapi, jodå, det läts förstå att man behövde särskilda egenskaper, man utlovades medlemskap i en exklusiv klubb: "Dom som vet". Fortfarande sportar psykiatrin (jag använder termen "felaktigt" för att beteckna alla som arbetar med vårt psyke) med att förklara att man måste ha särskilda egenskaper och vara särskilt uthållig för att uthärda den exklusiva vården. Man bekymrar sig inte särskilt för populasen, dvs dem som saknar dessa exklusiva egenskaper, alla kan inte hjälpas. 60-70% anses vara ett gott resultat. Flere av de frälsta tror att siffran är betydligt lägre. Ska det vara en exklusiv klubb så ska ju inte vem som helst klara inträdet.
Ja, dessvärre föll jag i farstun. Jag insåg inte hur det var fatt. Och när jag sedan hade blivit illa och okunnigt behandlad ett tag så hade jag nya problem ovanpå de gamla och det var ännu lättare att övertyga mig om att jag var ett hopplöst fall som ingen kunde hjälpa. Jag var sårad och arg och uppbragt. Det tog mig många år att inse att en psykiatrisk patient inte får vara sårad och arg och uppbragt. Mera om det en annan gång.
,