Konrad Stettbacher är schweizare och Jean Jenson är amerikan. 1991 presenterade Stettbacher sin egen terapeutiska metod i boken Om lidandet ska ha en mening (Wenn Leiden einen Sinn haben soll). Stettbacher var självlärd och fick dispens för att få lära ut sin metod. Han hade kommit på sin metod för att han själv behövde hjälp med att hela sina sår från uppväxten. Det som han fann var mycket enkelt: om han stannade kvar i sina känslor i stället för att ignorera dem och slå bort dem som han hade fått lära sig att göra hade det en läkande effekt.
Ungefär samtidigt och utan vetskap om Stettbacher utvecklade den amerikanska socionomen Jean Jenson sin metod i Sun Valley i Idaho i USA. Jean Jenson hade gått i terapi hos Arthur Janov (Primalskriket m fl epokgörande böcker) och hon ville presentera en självhjälpsmetod som skulle ha samma välgörande effekt som Janovs mycket dyra terapi. Hon utvecklade en metod som är nästan identisk med Stettbachers. Hennes bok kom 1995. Att återerövra sitt liv (Reclaiming your life). Grundidén är att hålla kvar känslorna i stället för att slå bort dem. Det gäller förstås de känslor som vi i allmänhet slår bort eller förtränger så gott det går, dvs känslor av ledsenhet, kränkthet, övergivenhet, ensamhet, ilska, alltså negativa känslor överlag.
Orsaken till att vi hastigt vill slippa känslorna är att vi tror att vi ska dö av dem. Och orsaken till att vi tror att våra känslor är dödliga är att det är vad det lilla barnet tror. Så i det ögonblick vi börjar hålla kvar känslorna i stället för att slå bort dem tror vi att döden lurar bakom knuten.
Det är en helt osannolik upplevelse att i vuxen ålder förflyttas till det lilla barnets medvetandenivå och vara helt övertygad om att döden väntar vilken sekund som helst. Undra på att vi så intensivt tränar oss i att slå bort alla obehagliga känslor.
Det är omöjligt för mig att här närmare gå in på metoderna, bägge böckerna finns fortfarande att få åtminstone på bibliotek, och jag kan lova att metoderna är tuffa och effektiva.
Det som mina erfarenheter har lärt mig är att människan, hur bräcklig hon än kan verka, är otroligt hållbar och slitstark. Vi är gjorda för att uthärda mycket svåra prövningar, både fysiskt och psykiskt, annars skulle vi inte ha överlevt som art.
Det är fullt möjligt för oss alla att stiga upp ur sängen, laga mat, skicka ungarna till skolan, själv gå till jobbet, jobba hela dagen och hålla på så dag ut och dag in fast själen ligger i rykande ruiner, fast sorgen gnagar på inälvorna, fast döden knackar oss i ryggen, fast vi mest av allt har lust att skrika rätt ut och lägga oss på golvet och ge upp andan.
Det är fullt möjligt om vi inte är totalt överlastade med bortträngda och förnekade känslor, nedtyngda av oförklarliga nederlag och kränkningar, vettskrämda av barnets dödsskräck osv.
Det gäller alltså för oss alla att ”återerövra vårt liv”, dvs återfå de krafter som vi behöver för att möta livets utmaningar, de krafter som är nedlagda i oss genom tusentals år av överlevnad, men som kanske har förbjudits eller fråntagits oss när vi var som mest försvarslösa.
Detta går att göra genom att hålla kvar känslorna i stället för att slå bort dem. Metoden finns noggrant beskriven i de ovannämnda böckerna. Rekommenderas varmt.