Man kan ju fråga sig varför jag skriver denna blogg och en programförklaring kan vara på sin plats.
Mellan 1976 och 2008, alltså över trettio år, gick jag i terapi av och till pga utmattning, överansträngning, kronisk ilska och tidvis överhängande självmordsrisk. Kronisk ilska är iofs inte nånting som omgivningen nödvändigtvis lider av, det var lite skojigt när jag var fackligt aktiv, det var lite skojigt när jag rände upp på barrikaderna och läste lusen av alla från beslutsfattare till gamla lärare, det var lite skojigt när jag gastade för full hals i demonstrationerna osv. Det var faktiskt ilskans tidevarv och jag stack inte av särskilt. Tvärtom. Vi hötte alla med knytnävarna, vi som inte var blyga och tysta. Men jag själv mådde inte alls bra av det. När supportrarna jublade skämdes jag och förstod inte varför.
I bagaget hade jag nånting som fyllde alla kriterier för ett svårt trauma som aldrig hade blivit bearbetat och som faktiskt hade åstadkommit mycket förödelse i mitt liv.
Jag började i terapi i den tron att jag skulle få hjälp. Jag tänkte att jag går till dessa högutbildade kloka människor (terapeuterna) och berättar min historia och så hjälper de mig att komma till rätta med den.
Jag hade läst en hel del om terapi och en massa terapeuters beskrivningar av vad som händer i en terapeutisk situation. Å, det lät underbart. Jag skulle få hjälp.
Jag vet inte om jag är ovanligt korkad eller vad det är för fel på mig, men det tog mig ett oändligt antal år att förstå att jag inte skulle få hjälp. Det är ju också så att patienten är så glad och tacksam för att någon lyssnar och patienten får också hjälp med många saker liksom i förbifarten, så det kan ta jättelänge att begripa att man aldrig kommer till skott, så att säga. Ingen av mina med åren ganska många terapeuter ville befatta sig med det svåraste jag berättade om. De gled undan, hoppade över det och bytte samtalsämne så fort jag kom in på mitt trauma. Först tänkte jag att de kanske inte vågade, att de trodde att jag skulle bryta samman, att jag behövde stärkas på olika sätt och att jag måste ha tålamod. Efter en lång tid skulle terapeuten kanske våga ta itu med traumat. Hos min första terapeut gick jag fem år. Första timmen berättade jag om vad som hade hänt mig. Tystnad. Undvikande. Tre gånger till på fem år tog jag mod till mig (det krävde en vidrig ansträngning från min sida eftersom jag aldrig hade fått tala om saken med en enda människa) och försökte tala om mitt svåra trauma. Tystnad. Undvikande. Terapeuten försökte aldrig tala om saken. Detta mönster upprepades i samtliga terapeutiska relationer tills jag tappade nerverna och kämpade mig till att be om att få tala om det som jag vid det laget uppfattade som det viktigaste i mitt liv. Då tog terapeuten bladet från munnen och sa att oj, vi har alla våra motgångar i livet, allt beror på vad du gör av det du är med om. Onekligen är det helt sant. Men jag känner inte en enda människa som har samma erfarenhet som jag. Liknande erfarenheter har några, de flesta har aldrig varit med om något liknande. Vad kunde det vara för svårt och förfärligt fel på mig när professionella terapeuter tillåter sig att vifta bort ett svårt trauma?
Svaret på den frågan har jag fortfarande inte hittat.
Jag har på egen hand rett ut mitt trauma - det måste jag göra eftersom jag inte fick någon hjälp. Jag höll på att gå under av den okunnighet och nonchalans jag mötte. Det tog mig 8 år och en effektiv självhjälpsmetod att rädda mig undan den misshandel jag utsattes för.
Därför vill jag skriva denna blogg. För att belysa psykiatrin från patientens synvinkel.
Det är utrett att de terapeutiska metoder som vi har att tillgå för närvarande hjälper 60-70% av patienterna.
Med andra ord är den 30-40% som inte får någon hjälp. Jag representerar den gruppen, som ju varken är obetydlig eller liten.
Jag tycker att det är lite underligt att man inte just hör nånting om dessa människor, och jag vill gärna ge den gruppen ett ansikte.
Jag vet av erfarenhet att utebliven hjälp är förfärligt nedrivande och destruktivt. Det har tagit mig många år av ansträngningar att våga säga: jag är ett hopplöst fall och det är faktiskt inte bara mitt fel. För så finurligt har terapeuterna det förspänt att gemene man är väldigt benägen att tro att patienten är hopplös, inte att terapeuten är hopplös. Det stigma som vidlåder psykisk ohälsa är formidabelt.
Jag skriver denna blogg helt och hållet i mitt eget namn och företräder ingen annan än mig själv.
PS Den självhjälpsmetod jag använde finns beskriven i två böcker: J Konrad Stettbacher: Om lidandet skall ha en mening (1991) och Jean Jenson: Att återerövra sitt liv (1996).
Mellan 1976 och 2008, alltså över trettio år, gick jag i terapi av och till pga utmattning, överansträngning, kronisk ilska och tidvis överhängande självmordsrisk. Kronisk ilska är iofs inte nånting som omgivningen nödvändigtvis lider av, det var lite skojigt när jag var fackligt aktiv, det var lite skojigt när jag rände upp på barrikaderna och läste lusen av alla från beslutsfattare till gamla lärare, det var lite skojigt när jag gastade för full hals i demonstrationerna osv. Det var faktiskt ilskans tidevarv och jag stack inte av särskilt. Tvärtom. Vi hötte alla med knytnävarna, vi som inte var blyga och tysta. Men jag själv mådde inte alls bra av det. När supportrarna jublade skämdes jag och förstod inte varför.
I bagaget hade jag nånting som fyllde alla kriterier för ett svårt trauma som aldrig hade blivit bearbetat och som faktiskt hade åstadkommit mycket förödelse i mitt liv.
Jag började i terapi i den tron att jag skulle få hjälp. Jag tänkte att jag går till dessa högutbildade kloka människor (terapeuterna) och berättar min historia och så hjälper de mig att komma till rätta med den.
Jag hade läst en hel del om terapi och en massa terapeuters beskrivningar av vad som händer i en terapeutisk situation. Å, det lät underbart. Jag skulle få hjälp.
Jag vet inte om jag är ovanligt korkad eller vad det är för fel på mig, men det tog mig ett oändligt antal år att förstå att jag inte skulle få hjälp. Det är ju också så att patienten är så glad och tacksam för att någon lyssnar och patienten får också hjälp med många saker liksom i förbifarten, så det kan ta jättelänge att begripa att man aldrig kommer till skott, så att säga. Ingen av mina med åren ganska många terapeuter ville befatta sig med det svåraste jag berättade om. De gled undan, hoppade över det och bytte samtalsämne så fort jag kom in på mitt trauma. Först tänkte jag att de kanske inte vågade, att de trodde att jag skulle bryta samman, att jag behövde stärkas på olika sätt och att jag måste ha tålamod. Efter en lång tid skulle terapeuten kanske våga ta itu med traumat. Hos min första terapeut gick jag fem år. Första timmen berättade jag om vad som hade hänt mig. Tystnad. Undvikande. Tre gånger till på fem år tog jag mod till mig (det krävde en vidrig ansträngning från min sida eftersom jag aldrig hade fått tala om saken med en enda människa) och försökte tala om mitt svåra trauma. Tystnad. Undvikande. Terapeuten försökte aldrig tala om saken. Detta mönster upprepades i samtliga terapeutiska relationer tills jag tappade nerverna och kämpade mig till att be om att få tala om det som jag vid det laget uppfattade som det viktigaste i mitt liv. Då tog terapeuten bladet från munnen och sa att oj, vi har alla våra motgångar i livet, allt beror på vad du gör av det du är med om. Onekligen är det helt sant. Men jag känner inte en enda människa som har samma erfarenhet som jag. Liknande erfarenheter har några, de flesta har aldrig varit med om något liknande. Vad kunde det vara för svårt och förfärligt fel på mig när professionella terapeuter tillåter sig att vifta bort ett svårt trauma?
Svaret på den frågan har jag fortfarande inte hittat.
Jag har på egen hand rett ut mitt trauma - det måste jag göra eftersom jag inte fick någon hjälp. Jag höll på att gå under av den okunnighet och nonchalans jag mötte. Det tog mig 8 år och en effektiv självhjälpsmetod att rädda mig undan den misshandel jag utsattes för.
Därför vill jag skriva denna blogg. För att belysa psykiatrin från patientens synvinkel.
Det är utrett att de terapeutiska metoder som vi har att tillgå för närvarande hjälper 60-70% av patienterna.
Med andra ord är den 30-40% som inte får någon hjälp. Jag representerar den gruppen, som ju varken är obetydlig eller liten.
Jag tycker att det är lite underligt att man inte just hör nånting om dessa människor, och jag vill gärna ge den gruppen ett ansikte.
Jag vet av erfarenhet att utebliven hjälp är förfärligt nedrivande och destruktivt. Det har tagit mig många år av ansträngningar att våga säga: jag är ett hopplöst fall och det är faktiskt inte bara mitt fel. För så finurligt har terapeuterna det förspänt att gemene man är väldigt benägen att tro att patienten är hopplös, inte att terapeuten är hopplös. Det stigma som vidlåder psykisk ohälsa är formidabelt.
Jag skriver denna blogg helt och hållet i mitt eget namn och företräder ingen annan än mig själv.
PS Den självhjälpsmetod jag använde finns beskriven i två böcker: J Konrad Stettbacher: Om lidandet skall ha en mening (1991) och Jean Jenson: Att återerövra sitt liv (1996).