Jag kan inte påminna mig om att jag någonsin skulle ha sett någon statistik över orsakerna till att folk söker terapi. Från patientens synvinkel. Men kanske någon av mina läsare kan hjälpa mig? Kanske har det faktiskt gjorts någon sådan översikt.
Jag kan tänka mig många förklaringar till att psykiatrin inte har studerat saken.
Det finns naturligtvis en helt begriplig förklaring till att diagnosmanualerna utgår ifrån symptom och inte från orsaker. På den tiden då diagnoserna ännu inte var utvecklade rådde det stor oeninghet om dem. Det berodde på att många olika orsaker kunde leda fram till samma diagnos och på att liknande eller närbesläktade orsaker inte ledde till samma diagnos. Då beslöt man att koncentrera sig på symptomen så att man på det sättet kunde begränsa området och minska oenigheterna.
Jag har inte lyckats hitta uppgifter om den första ICD-manualen, den första DSM-manualen kom 1952. Nivån var sådan att homosexuella klassades som sociopater med en tidigt störd modersrelation, bägge grava omdömen som är tagna direkt ur luften, alltså rena påhitt. DSM-5 fortsätter i samma anda, men blir givetvis hårt kritiserad också inifrån, tex här:
http://www.psychologytoday.com/blog/dsm5-in-distress/201212/dsm-5-is-guide-not-bible-ignore-its-ten-worst-changes
Det finns praktiska skäl till att man ska ha en internationellt godkänd och gemensam diagnosmanual, det förstår vi alla, men då man koncentrerar sig på symptomen blir orsakerna ofta helt enkelt förbisedda. Och terapeuterna saknar följaktligen redskap för att ta itu med orsakerna.
Så kom det sig att jag gick till ett oändligt antal terapeuter och konsulter och inte en enda tog sig för att behandla ett riktigt ordentligt, stort, konkret, verkligt trauma som jag lade på bordet genast under de första minuterna av den första timmen. Ingen ville ha någonting med saken att göra, de vek undan, flackade med blicken och frågade hur dagen hade varit. Och jag, väluppfostrad som jag är, svarade. Jag kunde ju inte för mitt liv föreställa mig att sanningen var den att de inte hade en aning om vad jag talade om. Jag trodde att de hade något slags plan, att de skulle ta itu med traumat vid första lägenhet. Det hände aldrig. Och jag blev faktiskt sjuk av den behandlingen. När jag till slut protesterade var jag så uppbragt att rösten darrade och man kunde vifta omkull mig med en solfjäder. Att jag inte var nöjd med den ”vård” jag fick tolkades som en narcissistisk störning, jag hade oförsynta krav då jag ansåg att jag måste få träffa en specialist. Sådant är typiskt för narcissister, står det i många böcker. Någon remiss eller ens ett gott råd om var jag kunde hitta denna specialist fick jag alltså inte. Ett sådant slarv och en sådan nonchalans skulle inom den fysiska vården kunna leda till prickning för tjänstefel. Inom psykiatrin remitteras man inte.
Så jag fick leta rätt på en specialist på egen hand, knäckt, och krypande på mina bara knän, hittade jag till slut en av landets främsta experter, som utan vidare bekräftade för mig att traumat borde ha behandlats. Det var prof em Veikko Tähkä.
Det var väldigt sent att stiga bitti upp, jag hade gått 20 år i terapi till absolut ingen nytta, vilket automatiskt innebär skada. Det tog mig många år att hämta mig. Fortfarande blir jag väldigt lätt uppbragt och arg när jag tänker på de många och långa åren i terapi.
Döm om min förvåning när det har gått upp för mig att det är patologiskt att bli arg.
”Herreje, hon är arg!” viskar högt utbildade psykiatrer och kastar menande blickar på mig. Det är så mycket konstigare då det ännu under senare hälften av förra seklet inom samma kretsar ansågs att tillbakahållen ilska var orsaken till många problem.
Det är svårt att vara patient.
Jag kan tänka mig många förklaringar till att psykiatrin inte har studerat saken.
- Psykiska problem är omgivna av mycket hyschhysch.
- Patienterna vet inte alltid själv varför de söker vård.
- Det saknas tilltro till att patienterna själva vet varför de söker vård.
- Det hör till grundprinciperna inom den klassiska psykiatrin att man inte ska tro på patienterna. Patienternas enda intresse i livet är att försköna sina egna motiv och dölja sanningen för omvärlden. Det är bara naiva terapeuter som lyssnar på patienten.
Det finns naturligtvis en helt begriplig förklaring till att diagnosmanualerna utgår ifrån symptom och inte från orsaker. På den tiden då diagnoserna ännu inte var utvecklade rådde det stor oeninghet om dem. Det berodde på att många olika orsaker kunde leda fram till samma diagnos och på att liknande eller närbesläktade orsaker inte ledde till samma diagnos. Då beslöt man att koncentrera sig på symptomen så att man på det sättet kunde begränsa området och minska oenigheterna.
Jag har inte lyckats hitta uppgifter om den första ICD-manualen, den första DSM-manualen kom 1952. Nivån var sådan att homosexuella klassades som sociopater med en tidigt störd modersrelation, bägge grava omdömen som är tagna direkt ur luften, alltså rena påhitt. DSM-5 fortsätter i samma anda, men blir givetvis hårt kritiserad också inifrån, tex här:
http://www.psychologytoday.com/blog/dsm5-in-distress/201212/dsm-5-is-guide-not-bible-ignore-its-ten-worst-changes
Det finns praktiska skäl till att man ska ha en internationellt godkänd och gemensam diagnosmanual, det förstår vi alla, men då man koncentrerar sig på symptomen blir orsakerna ofta helt enkelt förbisedda. Och terapeuterna saknar följaktligen redskap för att ta itu med orsakerna.
Så kom det sig att jag gick till ett oändligt antal terapeuter och konsulter och inte en enda tog sig för att behandla ett riktigt ordentligt, stort, konkret, verkligt trauma som jag lade på bordet genast under de första minuterna av den första timmen. Ingen ville ha någonting med saken att göra, de vek undan, flackade med blicken och frågade hur dagen hade varit. Och jag, väluppfostrad som jag är, svarade. Jag kunde ju inte för mitt liv föreställa mig att sanningen var den att de inte hade en aning om vad jag talade om. Jag trodde att de hade något slags plan, att de skulle ta itu med traumat vid första lägenhet. Det hände aldrig. Och jag blev faktiskt sjuk av den behandlingen. När jag till slut protesterade var jag så uppbragt att rösten darrade och man kunde vifta omkull mig med en solfjäder. Att jag inte var nöjd med den ”vård” jag fick tolkades som en narcissistisk störning, jag hade oförsynta krav då jag ansåg att jag måste få träffa en specialist. Sådant är typiskt för narcissister, står det i många böcker. Någon remiss eller ens ett gott råd om var jag kunde hitta denna specialist fick jag alltså inte. Ett sådant slarv och en sådan nonchalans skulle inom den fysiska vården kunna leda till prickning för tjänstefel. Inom psykiatrin remitteras man inte.
Så jag fick leta rätt på en specialist på egen hand, knäckt, och krypande på mina bara knän, hittade jag till slut en av landets främsta experter, som utan vidare bekräftade för mig att traumat borde ha behandlats. Det var prof em Veikko Tähkä.
Det var väldigt sent att stiga bitti upp, jag hade gått 20 år i terapi till absolut ingen nytta, vilket automatiskt innebär skada. Det tog mig många år att hämta mig. Fortfarande blir jag väldigt lätt uppbragt och arg när jag tänker på de många och långa åren i terapi.
Döm om min förvåning när det har gått upp för mig att det är patologiskt att bli arg.
”Herreje, hon är arg!” viskar högt utbildade psykiatrer och kastar menande blickar på mig. Det är så mycket konstigare då det ännu under senare hälften av förra seklet inom samma kretsar ansågs att tillbakahållen ilska var orsaken till många problem.
Det är svårt att vara patient.