Jag måste fundera på vad jag egentligen hade menat. Ja, att man inte bokför vad patienten anger som orsak till att han söker vård. Av skäl som har att göra med den traditionella misstron gentemot patientens utsagor.
Men det var ändå inte riktigt det som var min huvudpunkt. Det är visserligen sant att man tenderar att misstro patientens omdöme, och många patienter är så trötta och olyckliga att de inte kan formulera sig, och dessutom är naturligtvis en stor del av patienterna genuint förvirrade.
Det problematiska från min synvinkel sett är att litteraturen är full av redogörelser för vilka slags traumatiska erfarenheter som kan leda till psykiskt sammanbrott många år efteråt. Förälders död, förälders missbruk, förälders våldsamhet, svåra olyckor, särskilt inom familjen etc.
Men när jag kommer till en välutbildad, legitimerad terapeut så verkar personen i fråga helt handfallen. Hen verkar inte ha en aning om hur man handskas med trauma. Hen verkar aldrig ens ha hört talas om någonting sådant och hoppar följaktligen över allt, som har något med traumat att göra, frågar ingenting, reagerar inte, undviker sorgfälligt att svara ifall jag stammande dristar mig till att säga något om mitt trauma. Verkar i stort sett ointresserad och ovillig att ta itu med saken.
Detta hände om och om igen. I många många år anpassade jag mig, talade om allt annat utom det som pinade mig mest. Jag trodde att det var något mycket allvarligt fel på mig, något som inte hade någonting alls med mitt trauma att göra. Min femte terapeut slog genast ifrån sig och sa att hen inte vet nånting om trauma och de två sista sa ifrån att traumat inte har någon betydelse. Jag borde ha klarat det och eftersom jag inte klarade det så var det något ovanligt stort fel på mig och tyvärr var jag också annars ovanligt omedgörlig. Vid det laget var jag mycket trött och mycket förtvivlad och mycket sjuk så jag satte igång med att försöka undervisa mina sista terapeuter, medan jag med hjälp av självhjälp hjälpte mig själv.
Det här låter ofrivilligt komiskt. När det pågick var jag förtvivlad och förvirrad. Än i denna dag förstår jag inte hur det kunde komma sig att terapeuterna ingenting visste, att de inte ens skämdes för att de ingenting visste och att de inte kom på tanken att de måste remittera mig till någon som vet.
Det tog mig orimligt lång tid att förstå att jag sökte hjälp hos en yrkeskår som till stora delar saknade både kunskaper och metoder att hjälpa mig. Under hela processens gång sökte jag med växande intensitet efter svaret på min frågor och jag tvingade mig att om och om igen tala om mitt trauma trots att det gjorde fruktansvärt ont att höra alla okunniga och hjärtlösa kommentarer från både yrkesfolk och lekmän som ansåg sig veta något om psykiska problem.
Som jag ser det nu är huvudproblemet att man inom psykiatrin inte remitterar.
Om en somatisk läkare träffar en patient som lider av något han inte känner till så remitterar han. En terapeut gör det inte. En terapeut kan avvisa, skicka ut patienten på gatan utan att föreslå nånting alls, men han remitterar inte. Varför det är så vet jag inte, men det verkar som om terapeuterna i allmänhet inte känner till varandra. De vet inte vem de ska remittera till. Dessutom anses det vara bra för patienten att ”ta ansvar för sitt eget liv”.
Det visade sig att det nog fanns hjälp, men de som kunde hjälpa mig är så få, så jag borde absolut ha fått hjälp med att hitta dem i stället för att slösa tid på att gå hos terapeuter som varken ville eller kunde hjälpa mig.
Både jag och de får vara glada att jag överlevde. Tidvis var situationen mycket farlig. Jag kan inte tro att det var något någon av mina terapeuter önskade.