Utdrag ur opublicerad bok (Den omöjliga patienten).
"På 90-talet hittade jag, efter idogt letande, Stettbachers och Jensons självhjälpsmetoder och med hjälp av dem återfick jag så småningom mina krafter så pass att jag kunde hålla mig vid liv.
Det goda med självhjälpsmetoderna är att man själv bestämmer och reglerar allt, man gör inte mer än man orkar och man bestämmer själv vilka problem som behandlas, ingen terapeut har en chans att bruka våld av ett eller annat slag mot en. Det dåliga är att man inte får den hjälp en (god) relation skulle ge.
Det goda med de böcker som presenterade självhjälpsmetoderna är att de framställde mina problem och bekymmer som verkliga. Jag hade inte hittat på dem. Mina svårigheter berodde på att jag hade varit med om verkliga händelser, som jag behövde hjälp med att reda ut. Beskrivningen svarade mot vad jag själv uppfattade som sant, även om jag varken kunde tänka klart eller formulera mig klart vid det laget.
Stettbacher och Jenson utgår ifrån att varje människa blir frisk och stark och relativt lycklig om inte grava hinder läggs i utvecklingens väg. Det är varje människas möjlighet och rättighet att bli frisk och stark och relativt lycklig. Men för att det ska lyckas behöver människobarnet goda vuxna som hjälper och skyddar det så länge det behöver hjälp och skydd. Det är inte de svåra omständigheterna - fattigdom, utsatthet, fysisk nöd - som gör människan sjuk, det är bristen på psykisk hjälp, skydd och kärlek.
I korthet handlar det om att psykiska besvikelser, slag, motgångar och trauman blir kvar som sår i personligheten om de känslor som de väcker inte kommer åt att förlösas.
Om människobarnet samlar på sig alltför många olösta konflikter blir personligheten skadad och det enda sättet att nå full hälsa är att gå tillbaka till de gamla såren och uppleva de känslor som på grund av deras våldsamhet inte var möjliga att uppleva då när de var aktuella.
Det som måste ske för att ett fullständigt tillfrisknande ska komma till stånd är att känslan upplevs - inte på nytt utan ofta för första gången, eftersom upplevelsen inte var möjlig i den ursprungliga situationen - i sin helhet.
Händelser i nuet utlöser den gamla skräcken, de fungerar som "triggers" och ska behandlas som sådana. De ska användas som spårljus i mörkret.
Metoderna går ut på att patienten uppmuntras att lägga märke till och ta tag i alla obehagliga känslor som uppstår i det dagliga livet. Helt enkelt hålla kvar dem i stället för att slå bort dem.
Det låter enkelt, men det är i själva verket mycket svårt, eftersom den obehagliga känslan nästan omedelbart växer när man tar tag i den och dessutom åtföljs den av övertygelsen om att katastrofen är nära, att död och förintelse väntar.
När man har förstått att det s a s "hör till" att det ska kännas så och att döden trots allt inte står för dörren lär man sig så småningom att modigt tillämpa metoden.
Ibland kan man låta känslan växa och fungera normalt medan känslostormen sliter i inälvorna, ibland måste man hastigt uppsöka avskildhet och låta känslan komma i full styrka, vilket vanligtvis medför en våldsam urladdning av gråt och pina. Samtidigt brukar minnet av den ursprungliga situationen dyka upp. Ibland minns man en särskild händelse, ibland bara en allmän stämning. Det gäller att framhärda, att låta känslan fara fram med en så länge det behövs. Så småningom avklingar den och man känner sig lättad och pånyttfödd. Per gång tar urladdningen ungefär en halv timme, ibland upp till en timme, men sällan längre.
Det var så jag blev ganska frisk och lärde mig förstå och respektera mina och andras känslor.
Varje urladdning blev ett steg framåt. Och så småningom vågade jag mig längre och längre ut i den outhärdliga smärtan.
Metodens idé är att man ska förflytta sig till den faktiska hjälplöshet och försvarslöshet som är barnets verklighet. Först efter att ha upplevt den ursprungliga situationens fullständiga försvarslöshet kan man befria sig från dess förstörande inverkan.
Jensons metod kan beskrivas med åtta direktiv:
1. Gör tvärtom.
2. Gå emot rädslan.
3. Ge upp kampen.
4. Håll kvar känslan.
5. Koppla loss från symbolen, den person som fungerar som "trigger".
6. Möt den känsla du tror ska döda dig.
7. Koppla samman känslan med den ursprungliga händelsen.
8. Lita på att helandet kommer att ske.
Genom hela processen blev jag hela tiden lite friskare och fick en större förståelse både för mig själv och mina medmänniskor.
Det ska erkännas att de personer som jag sist kände förståelse för var mina terapeuter, särskilt herr Ärlig tog det mig lång tid att sluta hata. Förlåtelse överväger jag inte längre, försoning har dock inträtt."
Den här beskrivningen finns i mitt opublicerade manus. Jag tycker att den ger en klarare bild av vad Stettbacher/Jensons metod går ut på.
Metoden är faktiskt såtillvida genial att det är fullt möjligt att arbeta och fungera medan man tillämpar den. Man måste inte "gå in i känslan" genast, men kan spara den till senare, till exempel till hemresan om man kör bil ensam (det gjorde jag) - eller så kan man uppsöka ett avskilt rum, eller toaletten ifall ingenting annat finns. Det enda jag måste låta bli under de åtta år jag aktivt använde metoden var mascara. Det är nämligen nästan omöjligt att undvika tårar. Och man ska heller inte undvika tårar. Det kändes väldigt konkret att tårarna renade själen och förde bort slagg ur kroppen.
Dessutom är det mycket instruktivt att förstå hur mycket ogråtna tårar man gått och kånkat på. Jag skulle ha kunnat bevattna flera åkrar med mina.
Men OBS! Man måste läsa Stettbacher och Jenson först. De beskriver varje steg noggrant. Det är nödvändigt för att man ska förstå både vad man ska göra och vad man kan vänta sig.
"På 90-talet hittade jag, efter idogt letande, Stettbachers och Jensons självhjälpsmetoder och med hjälp av dem återfick jag så småningom mina krafter så pass att jag kunde hålla mig vid liv.
Det goda med självhjälpsmetoderna är att man själv bestämmer och reglerar allt, man gör inte mer än man orkar och man bestämmer själv vilka problem som behandlas, ingen terapeut har en chans att bruka våld av ett eller annat slag mot en. Det dåliga är att man inte får den hjälp en (god) relation skulle ge.
Det goda med de böcker som presenterade självhjälpsmetoderna är att de framställde mina problem och bekymmer som verkliga. Jag hade inte hittat på dem. Mina svårigheter berodde på att jag hade varit med om verkliga händelser, som jag behövde hjälp med att reda ut. Beskrivningen svarade mot vad jag själv uppfattade som sant, även om jag varken kunde tänka klart eller formulera mig klart vid det laget.
Stettbacher och Jenson utgår ifrån att varje människa blir frisk och stark och relativt lycklig om inte grava hinder läggs i utvecklingens väg. Det är varje människas möjlighet och rättighet att bli frisk och stark och relativt lycklig. Men för att det ska lyckas behöver människobarnet goda vuxna som hjälper och skyddar det så länge det behöver hjälp och skydd. Det är inte de svåra omständigheterna - fattigdom, utsatthet, fysisk nöd - som gör människan sjuk, det är bristen på psykisk hjälp, skydd och kärlek.
I korthet handlar det om att psykiska besvikelser, slag, motgångar och trauman blir kvar som sår i personligheten om de känslor som de väcker inte kommer åt att förlösas.
Om människobarnet samlar på sig alltför många olösta konflikter blir personligheten skadad och det enda sättet att nå full hälsa är att gå tillbaka till de gamla såren och uppleva de känslor som på grund av deras våldsamhet inte var möjliga att uppleva då när de var aktuella.
Det som måste ske för att ett fullständigt tillfrisknande ska komma till stånd är att känslan upplevs - inte på nytt utan ofta för första gången, eftersom upplevelsen inte var möjlig i den ursprungliga situationen - i sin helhet.
Händelser i nuet utlöser den gamla skräcken, de fungerar som "triggers" och ska behandlas som sådana. De ska användas som spårljus i mörkret.
Metoderna går ut på att patienten uppmuntras att lägga märke till och ta tag i alla obehagliga känslor som uppstår i det dagliga livet. Helt enkelt hålla kvar dem i stället för att slå bort dem.
Det låter enkelt, men det är i själva verket mycket svårt, eftersom den obehagliga känslan nästan omedelbart växer när man tar tag i den och dessutom åtföljs den av övertygelsen om att katastrofen är nära, att död och förintelse väntar.
När man har förstått att det s a s "hör till" att det ska kännas så och att döden trots allt inte står för dörren lär man sig så småningom att modigt tillämpa metoden.
Ibland kan man låta känslan växa och fungera normalt medan känslostormen sliter i inälvorna, ibland måste man hastigt uppsöka avskildhet och låta känslan komma i full styrka, vilket vanligtvis medför en våldsam urladdning av gråt och pina. Samtidigt brukar minnet av den ursprungliga situationen dyka upp. Ibland minns man en särskild händelse, ibland bara en allmän stämning. Det gäller att framhärda, att låta känslan fara fram med en så länge det behövs. Så småningom avklingar den och man känner sig lättad och pånyttfödd. Per gång tar urladdningen ungefär en halv timme, ibland upp till en timme, men sällan längre.
Det var så jag blev ganska frisk och lärde mig förstå och respektera mina och andras känslor.
Varje urladdning blev ett steg framåt. Och så småningom vågade jag mig längre och längre ut i den outhärdliga smärtan.
Metodens idé är att man ska förflytta sig till den faktiska hjälplöshet och försvarslöshet som är barnets verklighet. Först efter att ha upplevt den ursprungliga situationens fullständiga försvarslöshet kan man befria sig från dess förstörande inverkan.
Jensons metod kan beskrivas med åtta direktiv:
1. Gör tvärtom.
2. Gå emot rädslan.
3. Ge upp kampen.
4. Håll kvar känslan.
5. Koppla loss från symbolen, den person som fungerar som "trigger".
6. Möt den känsla du tror ska döda dig.
7. Koppla samman känslan med den ursprungliga händelsen.
8. Lita på att helandet kommer att ske.
Genom hela processen blev jag hela tiden lite friskare och fick en större förståelse både för mig själv och mina medmänniskor.
Det ska erkännas att de personer som jag sist kände förståelse för var mina terapeuter, särskilt herr Ärlig tog det mig lång tid att sluta hata. Förlåtelse överväger jag inte längre, försoning har dock inträtt."
Den här beskrivningen finns i mitt opublicerade manus. Jag tycker att den ger en klarare bild av vad Stettbacher/Jensons metod går ut på.
Metoden är faktiskt såtillvida genial att det är fullt möjligt att arbeta och fungera medan man tillämpar den. Man måste inte "gå in i känslan" genast, men kan spara den till senare, till exempel till hemresan om man kör bil ensam (det gjorde jag) - eller så kan man uppsöka ett avskilt rum, eller toaletten ifall ingenting annat finns. Det enda jag måste låta bli under de åtta år jag aktivt använde metoden var mascara. Det är nämligen nästan omöjligt att undvika tårar. Och man ska heller inte undvika tårar. Det kändes väldigt konkret att tårarna renade själen och förde bort slagg ur kroppen.
Dessutom är det mycket instruktivt att förstå hur mycket ogråtna tårar man gått och kånkat på. Jag skulle ha kunnat bevattna flera åkrar med mina.
Men OBS! Man måste läsa Stettbacher och Jenson först. De beskriver varje steg noggrant. Det är nödvändigt för att man ska förstå både vad man ska göra och vad man kan vänta sig.