I Modern Psykologi nr 1 2015 finns ett stort antal intressanta artiklar. Men den som intresserar oss här är Karl Eders essä "Konsten att ta barn på allvar". Den intresserar mig på många sätt därför att den visar hur fördomar och förutfattade meningar kan förvränga kommunikationen mellan två människor intill djup konflikt. Personerna kan vara hur välvilliga och vänligt inställda som helst, men resultatet av deras mödor blir ett mänskligt fiasko. För att de varken kan eller vill förstå att den andra inte är det de vill att hen ska vara. Detta gäller naturligtvis kommunikationen mellan föräldrar och barn, men också i terapirummet färgas kommunikationen av felaktiga förväntningar, likaså driver essän en felaktig premiss som sanning.
Essän börjar med ett fint exempel från terapins värld. En 15-årig flicka går på BUP (barn- och ungdomspsykiatrin) för att både hennes mamma och hennes terapeut är helt övertygade om att hon är traumatiserad. Flickan själv försöker säga att hon inte lider särskilt av det som har hänt och att hon inte har lust att tala om det. Nä, si den gubben går inte. Alltså måste flickan gå där. Alltså blir hon helt stum till slut när terapeuten inte vill tro henne. Alltså slösas en fruktansvärd massa energi i onödan. Och allmänna medel. Flickan SKA vara traumatiserad. Basta. Det är väldigt mycket begärt att en ung flicka ska klara av att stå på sig. Jag ser för mig att hon blir traumatiserad av denna behandling...
Sedan beskrivs en mamma av den utagerande sorten. Denna mamma är väldigt orolig för att hennes son inte ger henne svar på tal. Man ska kunna "uttrycka vad man känner och säga vad man tänker"! Det måste vara något fel på sonen som inte kan det. Att han är annorlunda än hon själv och bara inte vill följa hennes råd har tydligen inte fallit henne in.
"Det är lått att förstå att mamman hade den här idén om hur känslolivet fungerar," skriver Eder. "Den kommer från en av de mest genomgripande strömningarna i vår kultur, arvet efter den psykoanalytiska teoribildningen. Teorin utgår i grunden från att känslor måste få ett utlopp någonstans i kroppen, och om man inte sätter ord på dem eller agerar ut dem, så kommer de att fastna och leda till oförutsägbara psykologiska reaktioner i framtiden."
Detta är ett antagande som upphöjdes till sanning och norm under den s k "pratkurens" glansdagar. Temperamentsfulla människor idealiserades och timida ansågs lite konstiga och skulle lära sig att slå näven i bordet. Säga ifrån. Sätta gränser.
Kampen pågår med oförminskad styrka med den skillnaden att temperamentsfulla människor numera snarast misstänkliggörs.
Här vill jag gärna lyfta fram det arbete som görs av t ex Tony Dunderfelt gällande olikheter människor emellan. Nu citerar jag ur minnet: De fyra grundtyperna är röda, gula, gröna och blå. Varje färg står för ett mänskligt temperament. De förekommer givetvis inte i renodlad form särskilt ofta, men typologin fungerar som riktlinjer. Och de liknar väldigt mycket Kretschmers sangviniska etc. De röda är de temperamentsfulla, de gula är de glada, de gröna är petimetrarna och de blå är de melankoliska. Röda och gula går bra ihop, likaså gröna och blå, men gröna och röda går på kollisionskurs, likaså blå och gula. Och det handlar inte alls om att någondera har fel utan om att de är olika personligheter, helt enkelt. En massa blodiga konflikter kan tänkas komma ur sådana olikheter. Nu tolkar jag, så tro inte att jag citerar Dunderfelt. Han finns i bokform för den som vill kolla.
I den artikel som jag började med drivs ett antagande fram som sanning. Det påstås att arga människor ofta får sin vilja fram och att det gör att de känner sig starka och belönade för sitt förkastliga uppträdande. Jag har alltid undrat varför en del människor sätter så stor vikt vid att få sin vilja fram. Livet handlar ju minst av allt om makt, enligt mig. Men jag är ju röd och ibland rödgul! Vilket gör att jag blir arg när sådana där påståenden förs fram som absoluta sanningar. "Det man definitivt kan säga" börjar man och så påstår man att arga människor får fördelar. Vem påstår det? Vems synvinkel får plats? Vem har tolkningsföreträde?
Vilket är en synnerligen intressant fråga, inte minst inom psykiatrin och mentalvården.
Essän börjar med ett fint exempel från terapins värld. En 15-årig flicka går på BUP (barn- och ungdomspsykiatrin) för att både hennes mamma och hennes terapeut är helt övertygade om att hon är traumatiserad. Flickan själv försöker säga att hon inte lider särskilt av det som har hänt och att hon inte har lust att tala om det. Nä, si den gubben går inte. Alltså måste flickan gå där. Alltså blir hon helt stum till slut när terapeuten inte vill tro henne. Alltså slösas en fruktansvärd massa energi i onödan. Och allmänna medel. Flickan SKA vara traumatiserad. Basta. Det är väldigt mycket begärt att en ung flicka ska klara av att stå på sig. Jag ser för mig att hon blir traumatiserad av denna behandling...
Sedan beskrivs en mamma av den utagerande sorten. Denna mamma är väldigt orolig för att hennes son inte ger henne svar på tal. Man ska kunna "uttrycka vad man känner och säga vad man tänker"! Det måste vara något fel på sonen som inte kan det. Att han är annorlunda än hon själv och bara inte vill följa hennes råd har tydligen inte fallit henne in.
"Det är lått att förstå att mamman hade den här idén om hur känslolivet fungerar," skriver Eder. "Den kommer från en av de mest genomgripande strömningarna i vår kultur, arvet efter den psykoanalytiska teoribildningen. Teorin utgår i grunden från att känslor måste få ett utlopp någonstans i kroppen, och om man inte sätter ord på dem eller agerar ut dem, så kommer de att fastna och leda till oförutsägbara psykologiska reaktioner i framtiden."
Detta är ett antagande som upphöjdes till sanning och norm under den s k "pratkurens" glansdagar. Temperamentsfulla människor idealiserades och timida ansågs lite konstiga och skulle lära sig att slå näven i bordet. Säga ifrån. Sätta gränser.
Kampen pågår med oförminskad styrka med den skillnaden att temperamentsfulla människor numera snarast misstänkliggörs.
Här vill jag gärna lyfta fram det arbete som görs av t ex Tony Dunderfelt gällande olikheter människor emellan. Nu citerar jag ur minnet: De fyra grundtyperna är röda, gula, gröna och blå. Varje färg står för ett mänskligt temperament. De förekommer givetvis inte i renodlad form särskilt ofta, men typologin fungerar som riktlinjer. Och de liknar väldigt mycket Kretschmers sangviniska etc. De röda är de temperamentsfulla, de gula är de glada, de gröna är petimetrarna och de blå är de melankoliska. Röda och gula går bra ihop, likaså gröna och blå, men gröna och röda går på kollisionskurs, likaså blå och gula. Och det handlar inte alls om att någondera har fel utan om att de är olika personligheter, helt enkelt. En massa blodiga konflikter kan tänkas komma ur sådana olikheter. Nu tolkar jag, så tro inte att jag citerar Dunderfelt. Han finns i bokform för den som vill kolla.
I den artikel som jag började med drivs ett antagande fram som sanning. Det påstås att arga människor ofta får sin vilja fram och att det gör att de känner sig starka och belönade för sitt förkastliga uppträdande. Jag har alltid undrat varför en del människor sätter så stor vikt vid att få sin vilja fram. Livet handlar ju minst av allt om makt, enligt mig. Men jag är ju röd och ibland rödgul! Vilket gör att jag blir arg när sådana där påståenden förs fram som absoluta sanningar. "Det man definitivt kan säga" börjar man och så påstår man att arga människor får fördelar. Vem påstår det? Vems synvinkel får plats? Vem har tolkningsföreträde?
Vilket är en synnerligen intressant fråga, inte minst inom psykiatrin och mentalvården.