Jag satt en gång i ett sällskap bestående av trefyra män, det var på jobbet och männen var teknisk personal som jag skulle arbeta med. Vi drack kaffe och pratade om det senaste, vilket var något just då pågående krig. Tonen var ironisk och högdragen så där som den kan vara när man sitter i allsköns ro på ett kafé och förbättrar världen. Alla hade åsikter om hur saken borde skötas, men när beslutsfattarna (särskilt i de aktuella länderna) är såna kompletta idioter så kan det ju inte bli nånting.
Jag hade hetsat upp mig över någon insändare, tror jag, och utbröt i en ilsken harang, som avvek från det i övrigt distanserade sällskapets likgiltiga slängar.
En av killarna tittade roat på mig och sa: ”Hör på det där. Och så undrar vi varifrån krigen kommer!”
Diskussionen och kaffet slutade där, vi måste jobba.
Jag irriterade mig rätt länge på detta exempel på oförmågan att se olika nivåer i känslolivet och på en överdriven skräck för starka känslor, särskilt för starka negativa känslor. Någonting av samma skräck måste också ligga bakom vår tids maniska vurm för positivt tänkande. Tänk positivt om livet är dig kärt! Tänker du inte positivt så går det mycket illa! Tänk positivt annars skjuter jag!
Det är ingenting att skämta om – vem mäter den livsångest som måste ligga bakom en sådan renlärighet?
Med händelserna i Paris i färskt minne slutar vi genast skämta om ilskan. Var det inte den otyglade vreden, kränktheten, raseriet som mördade skämttecknarna på Charlie Hebdo?
Och det leder mig direkt till ett antagande om orsaken till att man inom psykiatrin som över en natt slutade rekommendera ett allmänt frisläppande av känslorna och enkannerligen vredeskänslorna.
Vi vet alla att 60-talets jublande revolt slogs ner med varierande resultat världen över. I Finland hade vi på den tiden en relativt klok statsledning som - i likhet med Sverige – tillmötesgick en hel del av de radikala ideerna och sålunda undvek Tysklands öde. Hos oss utvecklades aldrig regelrätta terrorgrupper. Hos oss ledde 60-talet över i en polarisering under 70-talet mellan stalinister och reformister, men någon Baader-Meinhof-rörelse kom aldrig hit.
Och det slår mig nu att senast med Baader-Meinhof slutade psykiatrin tala varmt för känsloutlevelse.
Fortfarande finns ingen hygglig term för låran om det mänskliga psyket, psykiatri på 60-talet var något helt annat än psykiatri idag, som ju handlar om mediciner, och jag har inte hittat något ersättande begrepp för den psykiatriska inriktning som fortfarande förordar ”pratkuren”. Man kan inte tala om psykiatrin som en monolit, tvärtom kännetecknas mentalvården av otaliga skolor och lika många inriktningar som det finns professionella. Inom den offentliga vården har medicinerna helt tagit över, psykiatri idag är = mediciner, på 60- och 70-talet användes mediciner nästan bara för patienter med egentliga psykiska sjukdomar, dvs sjukdomar som krävde sjukhusvård, idag finns en medicin för varje känsla. Går man till en psykiater får man en burk piller. Klagar man hos allmänvården över psykiska problem får man en burk piller. En tapper skara professionella arbetar oförtrutet med att försöka återföra psykoterapin till sin forna status, men talar man om psykiatri så får man finna sig i att alla tror att man menar medicinering.
På detta brokiga fält finns förstås alla varianter av inställningar till vrede och ilska. Jag baserar nu min filosofiska utläggning på min uppfattning om de allmänna trender som har rått under olika tidsperioder och eftersom jag själv hör till dem som alltid har haft ett eldfängt temperament så minns jag att det en gång i tiden var godkänt och till och med rekommenderat då det idag anses synnerligen olämpligt och beklagansvärt att ens höja rösten i en diskussion.