Jag följde alltid med dessa diskussioner med intresse, eftersom ilska aldrig hade varit förbjudet för mig. Jag visste när jag var arg och jag kunde också visa det ifall tillfället var lämpligt. Jag kunde rent av tjäna som exempel på en sund och beundransvärd människa.
Jag själv var inte särskilt imponerad av detta eftersom jag såg en hel del problem med att bli riktigt arg. För det första riskerade man att säga för mycket, säga sådant som man sedan ångrade och måste be om ursäkt för, och för det andra gjorde det ibland mycket ont att vara arg. Varken roligt eller beundransvärt.
Jag hade väninnor som gick i terapi och deras terapeuter var otroligt upptagna med att reta dem till raseri, det var så viktigt att våga bli arg. Jag tyckte bestyret verkade rätt tvivelaktigt. Men onekligen kände jag mig ganska frisk, jag hade åtminstone inte problem med att veta när jag var arg.
Det är intressant att konstatera att vinden idag helt och hållet har vänt. En psykiater som jag talade med var helt chockad över att jag var arg. "Herregud," sa han till sin fru som sedan citerade honom för mig "HON ÄR ARG!" (Detta var alltså ett socialt sammanhang, inte ett professionellt men det är såtillvida viktigt att mannen är psykiater, eftersom detta faktum bidrog till mitt uppvaknande).
Jag måste medge att det var första gången jag förstod att mitt temperament plötsligt hade blivit helt olämpligt och beklagansvärt. När vinden hade vänt vet jag faktiskt inte. Antagligen långt tidigare. Det var bara jag som hade gått på i ullstrumporna utan att förstå att jag inte alls betraktades som sund längre.
Jag har ingenting emot detta, jag tycker som sagt att saken har flera sidor, men det passionerade motstånd som jag nuförtiden möter är ibland både chockerande och tröttsamt.
Vore intressant att höra om det finns fler som har liknande erfarenheter.