På Psykosociala förbundets 30-årsjubileumsseminarium i Åbo 24.10.14 föreläste Arnhild Lauveng från Norge. En glad rödhårig professionell 40-åring som håller på att skriva sin doktorsavhandling i ”samfunnspsykologi”.
Och vad föreläste hon om? Sin egen livshistoria. Hoppsan – vad är så märkvärdigt med den då?
Arnhild Lauveng insjuknade i schizofreni när hon var 17 år gammal, var intagen på mentalsjukhus i tio år, bedömdes som kroniker och hopplöst fall och överflyttades till åldringsvården.
Och blev frisk. Helt frisk.
- Måste du akta dig för något? frågade jag och menade att hon kanske måste akta sig för att bli upprörd eller köra för hårt eller något annat som kunde leda till återfall.
- Jo, sa hon glatt och missförstod mig med flit, jag måste akta mig när jag går över gatan så att jag inte blir påkörd.
Berättelsen om hennes långa sjukdomstid finns i boken ”I morgon var jag alltid ett lejon”, utgiven av Sivarts förlag på svenska år 2007 (tror jag). Om hur man inom vården försökte få henne att förstå att hon aldrig skulle bli frisk. Om hur hon träffade människor som tände gnistan hos henne, med en liten vänlighet, genom att ta henne på allvar, genom att tro på vad hon sa.
Det där senaste var alla inom vården inte villiga att göra. När hon yppade sin dröm om att bli psykolog sa en av terapeuterna att det handlade om överföring och en vilja att bli som terapeuten.
Arnhild hade haft drömmen om att bli psykolog långt innan hon insjuknade. Och när hon träffade på en arbetshandledare som tog henne på allvar satte tillfrisknandet igång.
Mycket långsamt i början, men sedan allt snabbare. Och på de tolv år som hon har varit friskförklarad har hon blivit psykolog och skrivit elva böcker och håller nu på med sin doktorsavhandling.
I en av böckerna som hon måste läsa under sina psykologistudier finns en fallbeskrivning som gäller henne själv. ”Patienten har en vanföreställning om att bli psykolog.”
Hon har fått hård kritik av sina medpatienter för att hon inte är tillräckligt arg på psykiatrin. Men hon vill inte vara arg.
- Ingen blir bättre av att bli utskälld, säger hon inför min tvivlande min.
Hennes bok ”I morgon var jag alltid ett lejon” är gastkramande i sin diplomatiska virtuositet.
Hon har förmodligen rätt.
- Schizofreni är inte en sjukdom, den är ett symptom, sägs det.
- Schizofreni är inte en sjukdom, den är många, och ingen är den andra lik, och dess orsaker kan vara mycket olika, säger Arnhild.
I Arnhilds fall finns det direkt påvisbara orsaker, pappans tidiga död, och svår mobbning under många år i skolan, men det är inte alltid det finns sådana. Och alla blir inte schizofrena av traumatiska dödsfall eller av mobbning.
Ändå måste jag säga, på basis av mina egna erfarenheter, att det inte finns något rimligt skäl att göra så som både Arnhilds och mina terapeuter gjorde, dvs hoppa över ett svårt trauma. Bara för att alla inte blir sjuka av ett svårt trauma så betyder det ju inte att det inte behöver behandlas.
Tyvärr vet jag att psykiatrin fortfarande vet alldeles för lite om trauma. Vilket inte är att undra på, då den medicinska psykiatrin har tagit över. Men redan innan den gjorde det var det typiskt att ingen frågade. Alltså uteblev resultatet och då var det lätt för läkemedelsindustrin att övertyga psykiatrerna om att mediciner är lösningen på alla våra problem.
Den s.k. pratkurens representanter har på väsentliga punkter svikit sina patienter. Därför vann den medicinska falangen inom psykiatrin.
De tre sista styckena uttrycker mina egna erfarenheter.
Och vad föreläste hon om? Sin egen livshistoria. Hoppsan – vad är så märkvärdigt med den då?
Arnhild Lauveng insjuknade i schizofreni när hon var 17 år gammal, var intagen på mentalsjukhus i tio år, bedömdes som kroniker och hopplöst fall och överflyttades till åldringsvården.
Och blev frisk. Helt frisk.
- Måste du akta dig för något? frågade jag och menade att hon kanske måste akta sig för att bli upprörd eller köra för hårt eller något annat som kunde leda till återfall.
- Jo, sa hon glatt och missförstod mig med flit, jag måste akta mig när jag går över gatan så att jag inte blir påkörd.
Berättelsen om hennes långa sjukdomstid finns i boken ”I morgon var jag alltid ett lejon”, utgiven av Sivarts förlag på svenska år 2007 (tror jag). Om hur man inom vården försökte få henne att förstå att hon aldrig skulle bli frisk. Om hur hon träffade människor som tände gnistan hos henne, med en liten vänlighet, genom att ta henne på allvar, genom att tro på vad hon sa.
Det där senaste var alla inom vården inte villiga att göra. När hon yppade sin dröm om att bli psykolog sa en av terapeuterna att det handlade om överföring och en vilja att bli som terapeuten.
Arnhild hade haft drömmen om att bli psykolog långt innan hon insjuknade. Och när hon träffade på en arbetshandledare som tog henne på allvar satte tillfrisknandet igång.
Mycket långsamt i början, men sedan allt snabbare. Och på de tolv år som hon har varit friskförklarad har hon blivit psykolog och skrivit elva böcker och håller nu på med sin doktorsavhandling.
I en av böckerna som hon måste läsa under sina psykologistudier finns en fallbeskrivning som gäller henne själv. ”Patienten har en vanföreställning om att bli psykolog.”
Hon har fått hård kritik av sina medpatienter för att hon inte är tillräckligt arg på psykiatrin. Men hon vill inte vara arg.
- Ingen blir bättre av att bli utskälld, säger hon inför min tvivlande min.
Hennes bok ”I morgon var jag alltid ett lejon” är gastkramande i sin diplomatiska virtuositet.
Hon har förmodligen rätt.
- Schizofreni är inte en sjukdom, den är ett symptom, sägs det.
- Schizofreni är inte en sjukdom, den är många, och ingen är den andra lik, och dess orsaker kan vara mycket olika, säger Arnhild.
I Arnhilds fall finns det direkt påvisbara orsaker, pappans tidiga död, och svår mobbning under många år i skolan, men det är inte alltid det finns sådana. Och alla blir inte schizofrena av traumatiska dödsfall eller av mobbning.
Ändå måste jag säga, på basis av mina egna erfarenheter, att det inte finns något rimligt skäl att göra så som både Arnhilds och mina terapeuter gjorde, dvs hoppa över ett svårt trauma. Bara för att alla inte blir sjuka av ett svårt trauma så betyder det ju inte att det inte behöver behandlas.
Tyvärr vet jag att psykiatrin fortfarande vet alldeles för lite om trauma. Vilket inte är att undra på, då den medicinska psykiatrin har tagit över. Men redan innan den gjorde det var det typiskt att ingen frågade. Alltså uteblev resultatet och då var det lätt för läkemedelsindustrin att övertyga psykiatrerna om att mediciner är lösningen på alla våra problem.
Den s.k. pratkurens representanter har på väsentliga punkter svikit sina patienter. Därför vann den medicinska falangen inom psykiatrin.
De tre sista styckena uttrycker mina egna erfarenheter.