Jag har lovat på Psykbubblan (grupp för professionella och patienter inom psykiatrin) att jag ska beskriva Stettbacher och Jenson, eftersom jag talar så mycket om dem i mina inlägg.
Jag kollade dock mina tidigare blogginlägg och fann att jag har beskrivit Stettbacher och Jenson i två inlägg: 22.9.2014 och 25.9.2014. De finns i mitt bloggarkiv på http://www.vivecaspsykiatriska.weebly.com och jag vet inte hur jag skulle kunna skriva mer och bättre. Frågor mottages med stort intresse och besvaras så gott kompetensen tillåter.
Det som kanske blev osagt eller otydligt sagt och som faktiskt behöver sägas att varken Stettbacher eller Jenson vet något om trauma i den bemärkelsen som jag talar om trauma. Jag träffade Jean Jenson 1997 och gjorde en intervju med henne för Finlands television och hon sa rent ut att hon inte har någon insikt i dödsproblematiken. Det hade jag inte tänkt på för de metoder som Stettbacher och Jenson utvecklade fungerar perfekt när det gäller svåra trauman. Vid det laget då jag började använda deras metoder så hade jag redan två trauman: det andra var den sk vården.
Det är också viktigt att understryka att metoderna är nästan identiska och ändå hade Stettbacher och Jenson ingen kännedom om varandra. Stettbacher bor i Schweiz och skapade sin metod för att hjälpa sig själv. Jenson bor i Idaho i USA och gick i terapi hos Arthur Janov. Hon skapade sin metod på basis av Janovs teorier.
Bägge metoderna är självhjälpsmetoder. Stettbacher hade dessutom en klinik där han gav terapi och undervisade i sin metod med dispens från schweiziska myndigheter (eftersom han inte hade behöriga examina). Jenson hade en privatpraktik i Hailey, Idaho, och tog emot patienter under omständigheter som väldigt mycket påminde om traditionell terapi.
Bägge metoderna har en mycket enkel grundprincip: varje gång du reagerar negativt på något som händer dig i ditt vardagliga liv ska du hålla kvar känslan i stället för att skjuta bort den, vilket du antagligen automatiskt gör, för det har du fått lära dig att du ska göra (Inga sura miner här inte). I princip ska du bara hålla kvar känslan. Det kommer att visa sig att det är fruktansvärt svårt och att känslan genast växer när du gör det. Så du bör bereda dig på att dra dig tillbaka med den pina som plötsligt väller fram. Sedan ska du bara låta känslan fara fram med dig. Urladdningen kan ta mellan tio minuter och en timme, sällan längre än en halv timme. Medan detta pågår kommer du att komma ihåg sedan länge begravda incidenter och du förstår vad det var i den förhandenvarande situationen som var så svårt. Om du befinner dig på jobbet måste du kanske skjuta upp urladdningen eller hastigt uppsöka toaletten. Det går att skjuta upp urladdningen. Och man ska inte låta känslorna komma i sällskap. När man lär sig att använda metoden börjar man längta efter urladdningarna för om de är rätt utförda leder de alltid framåt, bakslag förekommer inte, och de ger lomedelbar utdelning: en oerhörd lättnad och glädje och dådkraft strömmar till för varje upplöst knut. Men det finns många knutar – i alla fall hade jag många – så man får nog hålla på ganska länge. Jag är inte helt säker, men ungefär 8 år tog det för mig att ta mig ur mitt ursprungliga lidande (helt går det ju inte, men så mycket att det inte hindrar en i vardagen). Det andra traumat (vårdskadorna) har jag ännu inte kommit till rätta med, minnena pinar mig fortfarande mer än jag vill medge.
Nå, detta har jag skrivit mera om i mina tidigare bloggar. Men som sagt svarar jag gärna på frågor.