Det här blogginlägget handlar om civilkurage.
Hur verkligt fruktansvärt dödligt viktigt det är. Även om man riskerar att hamna i onåd. Fast – till syvende och sist väljer var och en precis det som kan uthärdas. Domen kommer långt senare, så den kan kanske bortses från.
1964 kom en film som hette 491. Det är en gåtfull titel, men fullt begriplig om man förstår att den baserar sig på Bibeln. Titeln tar sin utgångspunkt i Kristi ord om förlåtelse. "Då steg Petrus fram till honom och sade: Herre, hur ofta skall jag förlåta min broder, när han syndar mot mig? Upp till sju gånger? Jesus sade till honom: Jag säger dig: Inte sju gånger utan sjuttio gånger sju gånger." (Matt. 18:22). 70 x 7 är 490, men frågan är om den 491:e gången också ska förlåtas.
Filmen kom 1964 – det året jag skrev studenten. Jag minns bråket, jag minns de enorma rubrikerna – men jag såg inte filmen och jag glömde den sedermera. Den glömdes ganska fort över huvudtaget.
Nu kommer den tillbaka i PC Jersilds senaste bok.
Filmen förbjöds helt i Norge. Den fick visas först sju år senare.
I Sverige fick den visas efter att två scener har klippts bort. Den ena visade en kvinna som hade samlag med en hund och den andra en homosexuell våldtäkt.
Filmen baserade sig på en prisbelönt bok av Lars Görling (1931-66) och var regisserad av Vilgot Sjöman (1924-2006).
PC Jersild berättar att den diskuterades i den grupp av psykiatrer där han just då rörde sig. Huvudproblemet tycks ha handlat om huruvida filmen var baserad på fakta eller påhittad. Man lutade åt det senare alternativet.
Filmen handlar om en grupp unga kriminella som blev utsatta för ett socialiseringsexperiment. De skulle bo i ett kollektiv som leddes av den unga och naiva socialarbetaren Krister och övervakades av en person som kallades Inspektören. Krister blir ofta förd bakom ljuset av sina adepter. Inspektören utnyttjar dem sexuellt. 1964 hade man inte ens hört talas om något sådant. O, nej, inte kunde en betrodd tjänsteman, Inspektören, göra något sådant. Idag skulle ingen lyfta på ögonbrynen ens. Självklart förekom sexuellt utnyttjande – ingen blir förvånad. Men DÅ sammankallades en klinisk konferens under ledning av överläkaren Carl-Henry Alström för att rådgöra om hur man från psykiatriskt håll skulle förhålla sig till den påhittade filmen. Alström talade för ett totalförbud och ingen sa emot honom.
Citat: ”Där kunde jag ha sagt emot honom om jag vågat. Jag hade nämligen träffat Lars Görling och hört honom berätta hårresande historier om utsatta pojkar”. (Jersild 2015, sid 123ff).
Lars Görling dog 35 år gammal två år senare utan att ha fått upprättelse eller blivit trodd. Vilgot Sjöman gjorde ett par filmer till men tystnade sedan.
Visst kan vi förstå alla dem som inte vågade säga emot. Men samtidigt: hur viktigt skulle det inte ha varit?
Nu fick fullständigt oskyldiga personer schavottera för att ingen vågade. Man önskar att det inte ska upprepas. Trots detta upprepas det varje dag.
Hur verkligt fruktansvärt dödligt viktigt det är. Även om man riskerar att hamna i onåd. Fast – till syvende och sist väljer var och en precis det som kan uthärdas. Domen kommer långt senare, så den kan kanske bortses från.
1964 kom en film som hette 491. Det är en gåtfull titel, men fullt begriplig om man förstår att den baserar sig på Bibeln. Titeln tar sin utgångspunkt i Kristi ord om förlåtelse. "Då steg Petrus fram till honom och sade: Herre, hur ofta skall jag förlåta min broder, när han syndar mot mig? Upp till sju gånger? Jesus sade till honom: Jag säger dig: Inte sju gånger utan sjuttio gånger sju gånger." (Matt. 18:22). 70 x 7 är 490, men frågan är om den 491:e gången också ska förlåtas.
Filmen kom 1964 – det året jag skrev studenten. Jag minns bråket, jag minns de enorma rubrikerna – men jag såg inte filmen och jag glömde den sedermera. Den glömdes ganska fort över huvudtaget.
Nu kommer den tillbaka i PC Jersilds senaste bok.
Filmen förbjöds helt i Norge. Den fick visas först sju år senare.
I Sverige fick den visas efter att två scener har klippts bort. Den ena visade en kvinna som hade samlag med en hund och den andra en homosexuell våldtäkt.
Filmen baserade sig på en prisbelönt bok av Lars Görling (1931-66) och var regisserad av Vilgot Sjöman (1924-2006).
PC Jersild berättar att den diskuterades i den grupp av psykiatrer där han just då rörde sig. Huvudproblemet tycks ha handlat om huruvida filmen var baserad på fakta eller påhittad. Man lutade åt det senare alternativet.
Filmen handlar om en grupp unga kriminella som blev utsatta för ett socialiseringsexperiment. De skulle bo i ett kollektiv som leddes av den unga och naiva socialarbetaren Krister och övervakades av en person som kallades Inspektören. Krister blir ofta förd bakom ljuset av sina adepter. Inspektören utnyttjar dem sexuellt. 1964 hade man inte ens hört talas om något sådant. O, nej, inte kunde en betrodd tjänsteman, Inspektören, göra något sådant. Idag skulle ingen lyfta på ögonbrynen ens. Självklart förekom sexuellt utnyttjande – ingen blir förvånad. Men DÅ sammankallades en klinisk konferens under ledning av överläkaren Carl-Henry Alström för att rådgöra om hur man från psykiatriskt håll skulle förhålla sig till den påhittade filmen. Alström talade för ett totalförbud och ingen sa emot honom.
Citat: ”Där kunde jag ha sagt emot honom om jag vågat. Jag hade nämligen träffat Lars Görling och hört honom berätta hårresande historier om utsatta pojkar”. (Jersild 2015, sid 123ff).
Lars Görling dog 35 år gammal två år senare utan att ha fått upprättelse eller blivit trodd. Vilgot Sjöman gjorde ett par filmer till men tystnade sedan.
Visst kan vi förstå alla dem som inte vågade säga emot. Men samtidigt: hur viktigt skulle det inte ha varit?
Nu fick fullständigt oskyldiga personer schavottera för att ingen vågade. Man önskar att det inte ska upprepas. Trots detta upprepas det varje dag.