Om patientens oduglighet
Om vi fortsätter på den där analogin med finska krigen så är en människa som söker hjälp pga övermäktiga upplevelser a priori en svag sort, en mindervärdig karaktär, en som borde hållas kort för att lära sig att klara sig bättre.
Det rimmar väl med den känsla jag hade tillsammans med mina terapeuter. Deras ordlösa budskap var: ”Du borde ha klarat det där”. ”Alla andra klarar sånt där”.
Vilka andra? Jag kände ingen som hade varit med om något liknande. Vår familj var unik i vår näromgivning.
Mina senare terapeuter – som tillhörde högre psykiatriska skolor – sa rent ut att jag inte borde ha de problem jag hade. Och att andra nog klarar det. ”Man ska klara det”. ”Sånt där klarar man”. De hade tillgång till högre former av ironi och sarkasm också. ”Här talar herr Vägg.” och ”Allt far åt skogen om du inte får din vilja fram.” (Det gick mycket illa när de inte fick sin vilja fram, men det är en annan historia).
Jo, finska folket har varit i krig, här daltar vi inte med trauman, tänkte jag många gånger för mig själv, det är väl så de tänker.
Förmodligen var det så de tänkte. Medvetet eller omedvetet. För någon hjälp fick jag inte.
Men alla tänkte inte så.
Den gamle Veikko Tähkä, som var tillräckligt gammal för att ha varit vid fronten i fem år av sitt liv, kånkande med sig Vaistojen kapina (Instinkternas uppror, den tidens psykofilosofi) i ryggsäcken, tänkte uppenbart inte så.
Tyvärr var han så gammal att han inte tog emot nya patienter. Å andra sidan är det inte sagt att något skulle ha blivit bättre. Av många rapporter att döma är psykoanalysen i gemen synnerligen brutal och okänslig för patientens nöd. Mänskliga tillkortakommanden och normala mänskliga egenskaper grillas utan misskund och ut kommer understundom en patient som är brutal och okänslig för andras nöd. Men friskförklarad.
Enligt Joyce McDougall (fransk koryfé inom psykoanalysen) bör man vara fullständigt frisk för att klara av en klassisk psykoanalys. (Hon sa det skämtsamt, men det ligger något i det. Psykoanalysen lämpar sig utmärkt väl då man utbildar terapeuter, eftersom dessa bör vara helt på det klara med sina egna bevekelsegrunder och ha upplyst de svartaste skrymslena i sina karaktär). Enligt de flesta bedömare lämpar sig psykoanalysen inte för syndrom svårare än neuros. Veikko Tähkä gjorde tappra ansträngningar för att tillämpa den också på borderline och psykos.
Så inte vet jag hur det skulle ha gått om jag hade gått i terapi hos honom.
Ändå tackar jag honom för evigt för vad han sa. Jag tackar honom innerligen för att han så väl förstod vad jag i den stunden behövde höra och för att han barmhärtigt sa det. Att förstå människor i nöd och att lägga in ett vänligt ord på rätt ställe är en mänsklig talang som vittnar om något som man säkert kunde kalla godhet. Det behövs. Folk blir friska och glada av det. Det är konstigt att så många terepeutiska skolor har missat den poängen. De är kanske rädda för att bli av med sina klienter om de hjälper dem för mycket?
Nu blir mina läsare så nervösa när de inte vet vad Veikko Tähkä sa så jag lägger till det här. Jag berättade för den gamle om mitt trauma i korta drag, det behövdes inte många ord för gubben hade vett i huvudet, och då sa han det som ingen av mina många terapeuter hade sagt: ”Om patienten har ett så svårt trauma i sin anamnes så ska man tala om det och inte om någonting annat tills det är helt utrett. Sedan kan man fråga sig om patienten också har andra problem.” Av hans ton att döma trodde han inte att patienten skulle ha så många övriga problem när traumat är genomgånget. Jag satt där och kände hur tiotals år av terapeutiskt lidande rann av mig. En liten liten stund var jag inte fullt så oduglig som jag hade fått klart för mig att jag var under de långa åren i terapi.
Om vi fortsätter på den där analogin med finska krigen så är en människa som söker hjälp pga övermäktiga upplevelser a priori en svag sort, en mindervärdig karaktär, en som borde hållas kort för att lära sig att klara sig bättre.
Det rimmar väl med den känsla jag hade tillsammans med mina terapeuter. Deras ordlösa budskap var: ”Du borde ha klarat det där”. ”Alla andra klarar sånt där”.
Vilka andra? Jag kände ingen som hade varit med om något liknande. Vår familj var unik i vår näromgivning.
Mina senare terapeuter – som tillhörde högre psykiatriska skolor – sa rent ut att jag inte borde ha de problem jag hade. Och att andra nog klarar det. ”Man ska klara det”. ”Sånt där klarar man”. De hade tillgång till högre former av ironi och sarkasm också. ”Här talar herr Vägg.” och ”Allt far åt skogen om du inte får din vilja fram.” (Det gick mycket illa när de inte fick sin vilja fram, men det är en annan historia).
Jo, finska folket har varit i krig, här daltar vi inte med trauman, tänkte jag många gånger för mig själv, det är väl så de tänker.
Förmodligen var det så de tänkte. Medvetet eller omedvetet. För någon hjälp fick jag inte.
Men alla tänkte inte så.
Den gamle Veikko Tähkä, som var tillräckligt gammal för att ha varit vid fronten i fem år av sitt liv, kånkande med sig Vaistojen kapina (Instinkternas uppror, den tidens psykofilosofi) i ryggsäcken, tänkte uppenbart inte så.
Tyvärr var han så gammal att han inte tog emot nya patienter. Å andra sidan är det inte sagt att något skulle ha blivit bättre. Av många rapporter att döma är psykoanalysen i gemen synnerligen brutal och okänslig för patientens nöd. Mänskliga tillkortakommanden och normala mänskliga egenskaper grillas utan misskund och ut kommer understundom en patient som är brutal och okänslig för andras nöd. Men friskförklarad.
Enligt Joyce McDougall (fransk koryfé inom psykoanalysen) bör man vara fullständigt frisk för att klara av en klassisk psykoanalys. (Hon sa det skämtsamt, men det ligger något i det. Psykoanalysen lämpar sig utmärkt väl då man utbildar terapeuter, eftersom dessa bör vara helt på det klara med sina egna bevekelsegrunder och ha upplyst de svartaste skrymslena i sina karaktär). Enligt de flesta bedömare lämpar sig psykoanalysen inte för syndrom svårare än neuros. Veikko Tähkä gjorde tappra ansträngningar för att tillämpa den också på borderline och psykos.
Så inte vet jag hur det skulle ha gått om jag hade gått i terapi hos honom.
Ändå tackar jag honom för evigt för vad han sa. Jag tackar honom innerligen för att han så väl förstod vad jag i den stunden behövde höra och för att han barmhärtigt sa det. Att förstå människor i nöd och att lägga in ett vänligt ord på rätt ställe är en mänsklig talang som vittnar om något som man säkert kunde kalla godhet. Det behövs. Folk blir friska och glada av det. Det är konstigt att så många terepeutiska skolor har missat den poängen. De är kanske rädda för att bli av med sina klienter om de hjälper dem för mycket?
Nu blir mina läsare så nervösa när de inte vet vad Veikko Tähkä sa så jag lägger till det här. Jag berättade för den gamle om mitt trauma i korta drag, det behövdes inte många ord för gubben hade vett i huvudet, och då sa han det som ingen av mina många terapeuter hade sagt: ”Om patienten har ett så svårt trauma i sin anamnes så ska man tala om det och inte om någonting annat tills det är helt utrett. Sedan kan man fråga sig om patienten också har andra problem.” Av hans ton att döma trodde han inte att patienten skulle ha så många övriga problem när traumat är genomgånget. Jag satt där och kände hur tiotals år av terapeutiskt lidande rann av mig. En liten liten stund var jag inte fullt så oduglig som jag hade fått klart för mig att jag var under de långa åren i terapi.