Så långt tillbaka som jag kan minnas har det framhållits i alla psykiastriska texter att svåra trauman från barndomen kan ge psykisk ohälsa. Traumat kan ge sig till känna många år efter det inträffade.
Det må förlåtas mig att jag – beläst och relativt bildad som jag tror mig vara – tolkade detta ofta upprepade budskap helt fel.
Jag läste budskapet som följer: ”Om någon har ett svårt trauma i bagaget ska han söka hjälp och då får han hjälp.”
Så ofta och så självklart upprepades detta budskap att jag helt omisstänksamt sökte hjälp när jag märkte att mitt förflutna började tynga mig allt mer.
Så självklar fann jag min egen tolkning att det tog mig många år att begripa att mina terapeuter inte hade den minsta avsikt att hjälpa mig med mitt trauma.
De hade ingen plan, ingen kunskap, inget mål och ofta ingen misskund.
De första bara hoppade över mina berättelser, väjde undan, flackade med blicken och frågade något som inte hade med saken att göra. Då var jag ännu ung, jag tolkade deras underliga beteende som avsiktlig omtänksamhet, kanske tänkte de att de måste hitta rätt ögonblick och skaffa sig tillräcklig information först? Men det konstiga var att de inte frågade någonting. Aldrig. De ville inte veta någonting. Det enda de frågade var hur dagen hade varit.
Nu kan jag tycka att jag var ovanligt korkskallig som inte begrep att genast ta min mats ur skolan. Men nöden har underliga egenskaper. Man försöker in i det sista tro att man ska få hjälp. Och jag behövde ju faktiskt hjälp. Och ju längre tiden led behövde jag mer och mer hjälp. Jag blev verkligen mycket sjuk av att söka hjälp. När jag började i terapi hade jag ett trauma.När jag slutade hade jag två. Det andra var den så kallade vården. Det tog mig åtta år att med hjälp av självhjälp själv ta hand om mina problem. Jag konsulterade också en lång rad experter för att få deras syn på problematiken. Några av dessa experter hjälpte mig på ett avgörande sätt. Några gjorde sitt bästa att dra mattan undan mina fötter.
Insikten om att psykiatrin i stort sett saknar kunskap om trauma och metoder att hjälpa trots att man har vetat att trauma ger psykisk ohälsa har kommit till mig först alldeles nyligen.
Jag förstår plötsligt varför jag så envist försökte få hjälp – jag kunde ju inte veta att ingen hjälp fanns att få – och jag förstår också varför mina terapeuter så envist lät bli att över huvudtaget behandla ett svårt trauma.
I fjol kom en finsk doktorsavhandling (Ville Kivimäki: Murtuneet mielet) om hur våra krig har påverkat dem som måste ut och slåss för fosterlandet. Vi vet alla att väldigt många kom hem efter fem år vid fronten till absolut ingenting. Några högtidliga tal, en prenika på bröstet, ett handslag och sedan tomhet. Många blev psykiskt svårt skadade, många var mindre skadade men de skrek och grät i sömnen om nätterna och var arga och vresiga i vaket tillstånd. Kriget kastade långa skuggor. Änkor och faderlösa barn fick ta sig fram bäst de kunde.
I denna bok framgår tydligt vilken roll psykiatrin spelade i allt detta. Psykiatrins uppdrag var att kolla om det kunde bli folk av de skakande ruiner som kom in på mentalsjukhusen. Att det blev folk av dem betydde att du skulle tillbaka till fronten. Många klarade inte det.
Den psykiska ohälsa som drabbade dessa soldater var ett tecken på svaghet. Det var inget fel på kriget, det var fel på de män som inte klarade det.
I det ljuset är det ju helt självklart att jag sprang igenom samtliga existerande terapeutiska skolor utan att få något gensvar någonstans.
Till slut kom jag till en gammal psykoanlytiker, då jag redan var i full färd med min självhjälp. Han var den enda som sa att min trauma borde behandlas och han beskrev hur det borde behandlas. Det motsvarade min egen uppfattning om vad som borde göras. Han hette Veikko Tähkä. Han tog inte längre emot patienter. Han dog för några år sedan.
Sedan dess har traumaterapicentralen grundats och traumaterapi är överhuvudtaget en specialitet på kommande inom psykiatrin. Tyvärr för sent för mig. Men glädjande.
Mainstreampsykiatrin tar säkert intryck så småningom.
Det må förlåtas mig att jag – beläst och relativt bildad som jag tror mig vara – tolkade detta ofta upprepade budskap helt fel.
Jag läste budskapet som följer: ”Om någon har ett svårt trauma i bagaget ska han söka hjälp och då får han hjälp.”
Så ofta och så självklart upprepades detta budskap att jag helt omisstänksamt sökte hjälp när jag märkte att mitt förflutna började tynga mig allt mer.
Så självklar fann jag min egen tolkning att det tog mig många år att begripa att mina terapeuter inte hade den minsta avsikt att hjälpa mig med mitt trauma.
De hade ingen plan, ingen kunskap, inget mål och ofta ingen misskund.
De första bara hoppade över mina berättelser, väjde undan, flackade med blicken och frågade något som inte hade med saken att göra. Då var jag ännu ung, jag tolkade deras underliga beteende som avsiktlig omtänksamhet, kanske tänkte de att de måste hitta rätt ögonblick och skaffa sig tillräcklig information först? Men det konstiga var att de inte frågade någonting. Aldrig. De ville inte veta någonting. Det enda de frågade var hur dagen hade varit.
Nu kan jag tycka att jag var ovanligt korkskallig som inte begrep att genast ta min mats ur skolan. Men nöden har underliga egenskaper. Man försöker in i det sista tro att man ska få hjälp. Och jag behövde ju faktiskt hjälp. Och ju längre tiden led behövde jag mer och mer hjälp. Jag blev verkligen mycket sjuk av att söka hjälp. När jag började i terapi hade jag ett trauma.När jag slutade hade jag två. Det andra var den så kallade vården. Det tog mig åtta år att med hjälp av självhjälp själv ta hand om mina problem. Jag konsulterade också en lång rad experter för att få deras syn på problematiken. Några av dessa experter hjälpte mig på ett avgörande sätt. Några gjorde sitt bästa att dra mattan undan mina fötter.
Insikten om att psykiatrin i stort sett saknar kunskap om trauma och metoder att hjälpa trots att man har vetat att trauma ger psykisk ohälsa har kommit till mig först alldeles nyligen.
Jag förstår plötsligt varför jag så envist försökte få hjälp – jag kunde ju inte veta att ingen hjälp fanns att få – och jag förstår också varför mina terapeuter så envist lät bli att över huvudtaget behandla ett svårt trauma.
I fjol kom en finsk doktorsavhandling (Ville Kivimäki: Murtuneet mielet) om hur våra krig har påverkat dem som måste ut och slåss för fosterlandet. Vi vet alla att väldigt många kom hem efter fem år vid fronten till absolut ingenting. Några högtidliga tal, en prenika på bröstet, ett handslag och sedan tomhet. Många blev psykiskt svårt skadade, många var mindre skadade men de skrek och grät i sömnen om nätterna och var arga och vresiga i vaket tillstånd. Kriget kastade långa skuggor. Änkor och faderlösa barn fick ta sig fram bäst de kunde.
I denna bok framgår tydligt vilken roll psykiatrin spelade i allt detta. Psykiatrins uppdrag var att kolla om det kunde bli folk av de skakande ruiner som kom in på mentalsjukhusen. Att det blev folk av dem betydde att du skulle tillbaka till fronten. Många klarade inte det.
Den psykiska ohälsa som drabbade dessa soldater var ett tecken på svaghet. Det var inget fel på kriget, det var fel på de män som inte klarade det.
I det ljuset är det ju helt självklart att jag sprang igenom samtliga existerande terapeutiska skolor utan att få något gensvar någonstans.
Till slut kom jag till en gammal psykoanlytiker, då jag redan var i full färd med min självhjälp. Han var den enda som sa att min trauma borde behandlas och han beskrev hur det borde behandlas. Det motsvarade min egen uppfattning om vad som borde göras. Han hette Veikko Tähkä. Han tog inte längre emot patienter. Han dog för några år sedan.
Sedan dess har traumaterapicentralen grundats och traumaterapi är överhuvudtaget en specialitet på kommande inom psykiatrin. Tyvärr för sent för mig. Men glädjande.
Mainstreampsykiatrin tar säkert intryck så småningom.