Med tanke på de otaliga skolor och riktningar som finns – också inom den offentliga vården – så borde ju varje ekonomiskt sinnad beslutsfattare begripa att det bör grundas ett Center för Evaluering och Rådgivning inom psykiatrin.
Som det är nu förutsätts patienten ”pröva sig fram”. Patienten förutsätts gå till flera terapeuter för att sedan besluta sig för vem som har den ”rätta personkemin”. Ifall patienten har råd, vill säga. Och ifall patienten har ork. De som inte har råd får ta det som bjuds på den lokala mentalvårdsbyrån och i fall av missnöje finns det inte mycket att göra.
Man förvånar sig över att ett fattigt samhälle – och vi är ju jättefattiga har vi fått höra dag ut och dag in – kan ha det på det sättet.
Mentalhälsoportalen på nätet är ett försök att hjälpa patienten i hans förvirring och okunnighet, men den förutsätter också att patienten själv väljer. Efter omfattande studier.
När en människa drabbas av psykisk ohälsa – mår riktigt dåligt – är behovet av hjälp och information oändligt.
Stor Fråga 1: Är detta normalt?
Stor Fråga 2: Är jag sjuk?
Stor Fråga 3: Om jag inte är sjuk varför mår jag då så här? Om jag är sjuk vart ska jag ta vägen?
Patientens behov är otroligt enkla med de kräver en gedigen yrkeskunskap hos vårdaren.
Det duger inte att den första person som patienten kommer till säger: ”Ja, du borde nog gå och prata lite med någon”. Jaha med vem då? Och om vad? Har jag ett karaktärslyte eller är jag bara lite ledsen?
Ännu värre kan det bli när patienten hänvisas till stödsamtal hos en kurator eller socialarbetare, som kanske saknar grundläggande terapeututbildning, kanske inte. Patienten kan inte veta.
Jag gick i fem år hos en person som var både snäll och hygglig (vilket jag behövde) men saknade all kunskap om mitt bekymmer (vilket aldrig framkom av vad hon sa). Eftersom hon annars förstod mig väldigt bra tog det mig många många år att förstå varför hon aldrig tog itu med ett allvarligt problem som jag hade. Jag fattade det först flera år efter att jag hade slutat. Jag gick där mycket flitigt, för jag trodde att hon nog så småningom skulle ta itu med mitt trauma. Det gick inte hem hos mig att hon inte hade en aning om saken! Jag fick tröst och jag fick stöd men jag fick ingen hjälp. Så illa däran var jag att jag tog vad jag fick. Vilket tyvärr försämrades min psykiska hälsa så småningom. Jag kan svära på att många patienter är i ungefär samma situation. De förutsätts veta och förstå och välja, men de undanhålls väsentlig information – inte avsiktligt förstås, men pga bristande rutiner. Man får inte räkna med att patienten ska fråga. Det är terapeuten som är experten och som ska leda arbetet. Det är terapeuten som ska veta och kunna. Patienten har ingen aning om vilka frågor som borde ställas. Pratet om att terapeuten och patienten är jämställda är i mina öron ett simpelt sätt att smita undan terapeutens ansvar. Patienten kommer inte dit för att sitta och diskutera med en jämbördig, det kan man göra med sina vänner. Patienten kommer för att få sakkunnig hjälp. Det ställer krav på tearapeuten, krav som bör tas på allvar.
PC Jersild, still going strong, har i dagarna kommit ut med en faktabok om psykiatrin i Sverige. Han säger (enligt intervju i SVT) att det femtioåriga kriget mellan den psykoanalytisk-psykodynamiska och den biologisk-medicinska psykiatriska skolan har varit till förfång för – psykiatrin. Han säger inte – i alla fall hörde jag inte något sådant – att det har varit till förfång för patienterna. Nu påstår han att tvisten är bilagd och att de två lägren talar med varandra.
Mina studier ger inte vid handen att så skulle vara fallet i någon iögonenfallande mån. Och jag håller kanske inte helt med den gamle mannen när han lugnt sa: ”Vi är bara i början. Vi vet så lite.”
Vi vet nog en hel del, men problemet är att vi tror desto mer. Vårdens kvalitet beror i skriande hög grad på terapeutens världsåskådning och människosyn.
Vi patienter råkar ut för allt från himlastormande världsförbättrare som glatt kastar sig över oss för att göra om oss till Den Nya Människan – befriade från samtliga sju dödssynder, vilka sägs vara orsaken till våra bekymmer från början – till den trötta misantropen som suckande förklarar att allt är åt helvete och att det gäller att tåla och lida. Däremellan ryms hurtbullen, som med säkerhet vet att positivt tänkande öppnar alla portar, och medkännaren som förstår och förstår och förstår in absurdum, och uppmuntraren och hånaren och analytikern.
Ja, det är mänskligt, men jobbigt och inte så professionellt.
Orsaken till att jag från början vände mig till psykiatrin var att jag redan i mycket unga år tog avstånd från kyrkan. Under de gångna åren har jag många gånger tänkt att det var dumt. Kyrkan hade i min ungdom en riktigt fin och klok själavårdare (Erik Ewalds) och jag har hört rapporter om folk som fått kvalificerad hjälp av sjukhusprästen medan sjukhuspsykologen inte sågs röken av.
I alla fall måste jag till min sorg som allmänt omdöme säga att psykiatrin lever ganska mycket på tro, mer än någon vill se och erkänna. Då är kyrkans folk hederliga. De säger att de tror.
Fortsättning följer.